Vårt liv grodde i Ulvsunda

Vårt liv grodde i Ulvsunda

Här kommer några personliga minnen från den tiden då livet i vår verksamhet uppkom. Varje likhet med verkligheten är avsiktlig. De personer som jag nämner är inte tillfrågade och jag hoppas att de inte har något emot min berättelse. Alla de som inte är nämnda har jag inte heller tillfrågat, men jag vet att det är många som väsentligt bidragit till livets uppkomst. Jag ber om ursäkt om någon känner sig försummad.

Kåseri hållet av Bo Lindestam på Veteranklubben Alfas jubileumsresa den 15 november 2017.

Vi har nu börjat vänja oss vid att de flesta vetenskapsmän och -kvinnor är ense om att livet uppkom av en slump, men att det mycket berodde på att det råkade finnas gynnsamma förutsättningar för att de första groddarna av liv skulle uppkomma.
Hade man idag satt en grupp managementkonsulter på uppgiften att undersöka förutsättningarna för livets uppkomst, hade de med en lång rad etablerade teorier ”bevisat”, att livet inte hade förutsättningar att uppkomma.

På samma sätt bevisades ju en gång i tiden att humlan inte kunde flyga, men som tur var visste humlan inte om det.
På samma sätt kan man nog säga att likartade förutsättningar fanns för vårt livs uppkomst, med början i Standard Radiofabrik.
Då menar jag alltså det liv, som började på taket på Johannesfredsvägen med viss temporär utbredning till den närbelägna Lövåsvägen.
Vad hade vi? Vi hade ett etablerat företag, som bedrev en lagom lönsam verksamhet inom kommunikation och radio med vad det innebar i form av infrastruktur för administration, verkstad och ledning.

(Foto SRT-museum Torsby)


Och så hade vi en ledning, som egentligen inte begrep så mycket om teknik annat än inom radio och kommunikation, men som var vidsynt nog att tänka att företaget nog skulle kunna hitta något inom den framväxande ”informationstekniken”, som ju självklart inte kunde kallas så, utan det hette räkneautomater eller kanske datamaskiner. Men datamaskiner kunde bara de stora grabbarna syssla med, det visste man.


Det blå PPI:et
Egentligen började det inte där, utan med hur man kunde presentera radarbilder, det strategiskt viktiga hjälpmedlet, som hade vuxit fram under andra världskriget.
Det positiva med denna företagsledning var, att man redan i början på 50-talet avdelade några tekniker, som redan hade litet teknikerskit under naglarna, för att syssla med dessa områden, som i början alltså kom att kretsa mycket kring att presentera radarbilder.
Man lät SME spinna på några linjer, som han kommit på, efter att ha tittat på hur en del surplusmateriel inom radarområdet från kriget fungerade.

Man anställde Skorpan, som hade liknande erfarenhet från en radarstation införskaffad som surplus. Det var Flygförvaltningen och dåvarande Luftfartsverket som hade en station i försöksdrift på den södra kullen utefter Ulvsundavägen vid Bromma flygplats.


Vid denna tid växte det fram inom Flygvapnet, Flygförvaltningen och även Försvarets forskningsanstalt en hängiven beundran av vad den brittiska industrin tog fram i form av komponenter och system för radar och luftbevakning. (Ref: Gribbes bok om förhistorien till Stril 60). Och mycket av denna utveckling gick tillbaka till det som hade utvecklats under andra världskriget. Det var i många stycken en utveckling inom den analoga tekniken, medan den digitala tekniken ännu var i sin linda. (Det fanns dock ett undantag. Mer om det senare).
Det uppstod ett slags intern kamp i de svenska upphandlarleden mellan den analoga och digitala tekniken. Och vårt företag, som markerade att vi ville syssla med digitala lösningar, blev behandlat med viss skepsis.

Datalänkar, de första experimenten


Vi fick pröva på några första steg inom den digitala tekniken, när vi fick vara med att utveckla några digitala militära länkar, som först användes för koordinatöverföring i luftvärnet. Den stora insatsen inom detta område blev styrdatasystemet för överföring digitalt av ledningskommandon från stridsledningscentral till flygplanen. Och här finner vi våra begåvade unga ingenjörer Lasse Billström, Göran Wallin och Erik Åhman under ledning av Cosinus som gjorde verkliga pionjärinsatser. Och det lyckades så väl att systemet blev ett eget operativt system, väl utnyttjat under många år.


Kanske skall jag flyktigt berätta hur jag uppfattade våra dåvarande chefer inom vårt nya område.

Jag hade förmånen att komma in i gänget på sommaren 1959 som en ingenjörspraktikant, men blev ganska snart anställd som ingenjör. Då hade verksamheten inom företaget redan varit i gång sedan cirka 1956, mer eller mindre formaliserat. Trots min ungdom kom jag nästan direkt i kontakt med samtliga dessa chefer i olika frågor, som rörde det som jag skulle utföra.

SME, Stig Martin Eriksson, 1917-2009


SME med sin rullboll
SME var oerhört tekniskt vidsynt med en bred helhetssyn, med många både teoretiska och praktiska idéer, mycket som rörde ren kretsteknik, mindre vad gäller digitalteknik. Men han var inte rädd att pröva nya idéer och stödde många tänkbart utvecklingsbara idéer.

Som person var han väl inte den mjukaste och många platssökande blev nästan skrämda från vettet, när SME börja sina utfrågningar.

När man lärt känna honom var det stimulerande att följa med i hans resonerande tankesätt och beslutsfattande.




SKORPAN, Sven Skåraeus, 1921 - 2006

Skorpan var mer en handlingens man med sin radarerfarenhet i botten. Genom honom fick vi alla, vare sig vi ville eller inte, klart för oss att det fordras mycket tankearbete för att konstruera logiska fungerande kretsar. Han visade det mycket tydligt, genom att det bara var han som kunde konstruera de reläsystem, som fordrades för inmatningsfunktionen i de tidiga ledningssystemen. Ingen vågade gå emot honom när han hade sina stora kopplingsritningar utbredda på skrivbordet.
Skorpans främsta egenskap var att han var mycket inriktad på att förstå vad systemen skulle göra i detalj. Därför kom han att vara den främste

>

utformaren av hur operatörsbord för skulle se ut för våra tidiga ledningssystem, ner till hur sista knapp skulle fungera och hur sista presentationstecken skulle se ut.
Skorpan hade också en slags naturlig pondus, som ofta yttrade sig att efter en förvirrad diskussion, han hävde upp sin röst och sade ”Grabbar, nu är det väl så att …. ” och så kom de förlösande orden. Hans pondus gick också hem hos våra kunder och uppdragsgivare.


Skorpan kommer snart att säga något.


COSINUS, C O Svensson, 1930 - 2005


COSINUS, som jag personligen hade minst nära kontakt med, uppfattade jag som en litet försynt, tystlåten, försiktig, men mycket skicklig tekniker, både teoretiskt och praktiskt. Jag vet inte om ordet snillrik ger honom rättvisa, men jag har förstått att han har kommit med flera oväntade idéer och lösningsförslag, teoretiskt väl underbyggda och som visat sig framgångsrika.
Som jag har hört hade han många strängar på sin lyra och han ville fördjupa sig genom vidare studier. Därför kom han att lämna företaget efter de första väsentliga åren, men lämnade många goda idéer efter sig.

Kjell, Kjell Mellberg, 1930 - 1997

 
   Kjell               SME                                                 Erik Åhman        COSINUS        Calle Vedin


Kjell Mellberg kom in i vårt företag genom kontakter, som sannolikt uppkommit under den tid då han gjorde sitt examensarbete och sin värnplikt vid Försvarets forskningsanstalt. Mycket av hans tidiga verksamhet, både före och efter anställningstillfället gick ut på att på olika sätt undersöka digitalteknikens möjligheter, i allt ifrån kretslösningar till användandet av datamaskiner och andra programmerbara lösningar (ordet dator var ännu inte uppfunnet).
Tidigt blev Kjell känd för sin skrift ”Digitalteknikens grunder” som kom att användas som lärobok såväl internt inom företaget som av kunder och även av tekniska skolor. En sådan lättfattlig bok inom detta ämne fanns då ännu inte på svenska och då kom denna bok väl till pass.
Kjell var en mycket vidsynt teknisk allätare med stor ambition att förstå vilken funktion, som saker och ting, stort som smått, skulle ha. Spåren av hans tankemödor kom nog att återfinnas i alla komponenter och systemlösningar för våra tidiga ledningssystem. Utmärkande för Kjell var dessutom hans påtagliga teknologiska knorr på mycket, ofta kompletterat med en dråplig vits. Vid sidan av Skorpan kom Kjell att vara den främste samtalspartnern för våra uppdragsgivare inom ämnen, som berörde den operativa användningen, möjligheterna, kapaciteter osv av systemen i de tänkta verkliga miljöerna. Han deltog också i en rad separata studier kring väsentliga funktioner för systemen långt bredare än de tilltänkta tekniska lösningarna.



Pionjärandan

Det som kännetecknade klimatet under denna inledande tid var den påtagligliga avsaknaden (av många upplevt som ”bristen”) på formalia och byråkrati. Det var korta linjer mellan människorna och cheferna. Det arbetande folket, ingenjörerna och labb-grabbarna, var alla unga, ingenjörerna nyutexaminerade och bara några få gamla stötar. Rolf Karsvall gjorde observationen, att när han anställdes var en stor del av hans klasskamrater från det tekniska läroverket antingen redan anställda eller på väg in. Det rådde en positiv och optimistisk stämning med den nya tekniken, där mycket ännu var okänt eller oprövat.


 
OC45
enkelkapslar
integrerade



Kanske är det intressant att påpeka att transistorn knappast var volymmässigt tillgänglig förrän år 1958. Under året 1959 kunde man börja att köpa begränsade volymer av transistorer, men de flesta var avsedda för radiotillämpningar och förstärkare, med tekniska karaktäristiker som knappast motsvarade de krav, som ställdes från de konstruktioner av systemkomponenter som användes i våra ledningssystem. Men vi gjorde så gott vi kunde med vad vi kunde få tag i.
Många av de konstruktioner som gjordes under slutet av 1950-talet var fortfarande baserade på elektronrörsteknik. Men utvecklingen gick snabbt och transistorlösningar blev den allmänt vedertagna konstruktionsmetoden. Dock fanns ett stort steg att ta.


Det fanns inga standardiserade lösningar inom transistorområdet att tillgå, utan vi ingenjörer fick själva utveckla de kretsar och ledningskort som vi behövde. Det utvecklades en hel serie logikkort, flip-flop-kort och olika förstärkare och mycket annat. Då fick man ta de på marknaden tillgängliga transistorerna och försöka utveckla lösningar som kunde anses reproducerbara i en produktion i större volymer. Frågeställningen kan tyckas mycket främmande sett med dagens ögon, men detta var ett stort hinder på vägen till goda lösningar. Ett av de största problemen var att de tillgängliga transistorerna inte hade tillräckligt bra frekvenskaraktäristik för de pulslösningar som vi utvecklade.



Under de närmast följande åren under början av 1960-talet var likheten med humlan som inte kunde flyga påtaglig. Vi utvecklade en lång rad lösningar för datakommunikation, för det första ”riktiga” Stril-systemet (PS-08), höjdmätarlösningen för PH-39 och för den stora Stril-beställningen ”rgc” med målsättningen att uppnå den avsedda funktionen utan att snegla på vad omgivningen sysslade med och vad de kunde uppnå. I backspegeln kan vi konstatera att i en internationell jämförelse var mycket av det vi utvecklade oerhört avancerat, men att vi själva knappast var medvetna om detta förhållande. Många hade nog ansett att humlan ändå inte kunde flyga.

Man kan nog säga att vi bevisade vår förmåga genom det vi utvecklade och visade upp. Jag tror även att vi bevisade att det inte var ett självklart val när Flygvapnet skulle skaffa de första luftförsvarscentralerna (lfc) och att man då ändå valde det brittiska spåret. Men vid den första upphandlingen ansågs vi ännu inte riktigt mogna. Vår framtid visade ju på motsatsen.
Ett av de mest påtagliga exemplen på detta fenomen var när den fruktade journalisten Philip Klass från den ansedda amerikanska facktidskriften Aviation Week & Space Technology 1965 besökte vår central på Arlanda. När han såg systemet som det då fungerade blev han alldeles exalterad. Han hade aldrig sett ett lika integrerat system någonstans, inte heller i USA. Och detta trots att vi själva kanske inte tyckte att just Arlanda-systemet var vårt mest integrerade system. Jag tror att han inte kunde förstå att vi, SRT, hade förmågan att utveckla så många specialiserade lösningar av egen kraft. Hans reportage från besöket återspeglar några av hans känslor, kanske något dämpade för den amerikanska läsekretsen. [Red:s anm: Sist i denna artikel finns en länk till reportaget.]

 

Att ha ITT som ägare hade både sina för- och nackdelar. Rent allmänt kan man nog säga att det var ytterst få inom ITT:s ledning i USA och Bryssel, som förstod vad vårt företag sysslade med inom detta ledningssystemområde. Samtidigt hade man en nästan sjuklig ambition att kontrollera våra utvecklingsarbeten, som i deras värld hette ”cases”. På vår sida skulle Sven Serrander, som satt i den centrala teknikstaben under tekniske direktören Arne Sundquist (kallad Rockrulle) skriva dessa ansökningar och rapporter, som sedan skrevs ut på speciella blanketter med en apoteksskrivmaskin av Inga-Lill Munkflo. Det vanliga problemet för oss var att folket i Bryssel ofta inte förstod vad det handlade om, t.ex. kunde de inte skilja mellan hårdvara och programvara. Och ett av de största problemen var att vi aldrig riktigt kunde sätta rätt namn på våra ”cases”, eftersom en datorliknande terminologi inte tilläts av de högre regionerna inom ITT, enligt ett inriktningsbeslut av högste chefen Harold S. Geneen.

Vi bygger system


Målobs (t.v.) och rrjal (t.h.) i rgc.



Utöver att vi alla fick en påtaglig kunskap inom området transistor- och kretskonstruktion i datorsammanhang (vi började med B-stativet, sedan kom Censor i PH39 och rgc) och alla andra systemkomponenter i systemen (exempelvis radardatabehandling), för att sedan från ca 1965 gå över i konstruktion av avancerade lösningar, nu med integrerade kretsar, som började komma på marknaden. Det är värt att tänka efter att på ca sju år hade man gått från introduktionen av kommersiellt tillgängliga transistorer till LSI-lösningar, en utveckling som gjort många av våra ingenjörer mycket kunniga inom hela området. I sanning en banbrytande utveckling.
En annan utveckling var den stora användarkunskap som några av oss förvärvade i samarbete med kunderna inom just de områden som systemen var avsedda för. Vår kunskap inom hela det militära ledningssystemområdet och inom flygledningsområdet ökade med varje system som byggdes.
Och just kunskapen om vad systemen skulle användas till, med detaljer om sättet som operatörer arbetade och om den omgivande informationsmiljön, var viktiga ingredienser i den mix av förslag som vi kom att erbjuda befintliga och tilltänkta kunder. Det är utan tvekan så att vårt företag började få anseende som ett mycket kompetent företag, som kunde föreslå goda, oftast specialsydda, lösningar på kundernas problem.

 

DANSEMIK
Ett belysande exempel är förspelet till det projekt som kom att kallas Dansemik för det Danska Flygvapnet. Vi mötte en kund med en påtaglig NATO-bakgrund, som hade ett starkt behov att snabbt få ett fungerande ledningssystem för sina nyanskaffade jaktflygplan Starfighter F104G. Jag tror att vår framgångsfaktor under förhandlingarna var, att vi hade ett tänkbart system (STRIL), men också att vi visade att vi hade en djup förståelse för kundens operativa funktion och även hade egna erfarenheter från den operativa driften av sådana system. I slutänden blev systemet ett utmärkt hjälpmedel för det Danska Flygvapnet. Och de kunde bygga upp egen kunskap, som kom väl till pass i NATO-samarbetet. När systemet sedan hade demonterats för gott och ersatts av NATO-system var det allmänna omdömet att Dansemik hade tjänat sitt syfte mer än väl. Liknande omdömen har vi sedan genom åren fått för ett flertal andra system, även för de mest avancerade. Funktion och driftsäkerhet i högsta klass.
Nedan ett avsnitt hämtat från det Danska Flygvapnets egen bedömning av systemet.
Kanske är det en bra dansk läsövning.

Vi börjar bli kända

Under slutet av 1960-talet med växande kunskap och erfarenhet från våra operativa redan under, kom flera av oss att utnyttjas som rådgivare långt utanför inriktningen hos de system som vi själva kunde leverera. T.ex. blev vi förvånande när själva ITT bad om hjälp i beslutsprocessen vid uppbyggande av det som sedermera kom att kallas ITT Data Services, den dataservicecentral-kedja som ITT byggde upp i både USA och Europa. (Vi hade en liten central med en IBM 360/30 i Barkarbyhuset under en tid). På liknande sätt engagerade Flygvapnet och Luftfartsverket vår kompetens i samband med den stora Flygtrafikutredningen i Sverige på slutet av 1960-talet, vilken senare resulterade i beställningar på flera av de system som då skisserades (TAST, SATS, Göteborg/Sundsvall, ÖKC, ATCAS). Arbetet med dessa rådgivningsuppdrag tillförde självklart mer kunskap till den gemensamma kunskapsbasen.
Och så fortsatte vi att leva i nya företag och konstellationer, som kan utläsas av följande bild över företags-sekvenserna. Vi fick många intressanta beställningar, både i Sverige och internationellt. Men den historien berättas på annat håll.

Bo Lindestam
2017-11-24


Journalisten Philip Klass reportage finns här.