Verkliga Veteraner

Veteranklubben Alfa har två medlemmar som verkligen gör skäl för benämningen veteraner, nämligen Anna-Lisa Blom och Arvid Manell.
Varför?
Jo, därför att Arvid började jobba vid SRT hösten 1939 och Anna-Lisa den 11 mars 1940. Tar man medelvärdet, kan man säga att båda kunde fira 60-årsjubileum med anledning av sina SRT-anställningar nu i samband med millennieskiftet. Dessutom ett "gammalt" jubileum: ungefär fyrtio års anställning inom SRT med avläggare. Verkligen något att uppmärksamma!

Idén kom från Calle

Det ansåg i varje fall Calle Vedin, när han en dag strax före jul kontaktade mig per telefon: "Jo, Gunnar, Arvid kommer ner från Dalarna för att fira jul hos sin dotter, som bor i Lidingö, nästan grannar till Dig och mig. Då kunde man passa på att uppmärksamma jubileet. Det blir ju lätt att träffa Arvid då. Klubbens ordförande Gun kan komma för att ge officiell status åt det hela och hon kan ta med sig Anna-Lisa. Och så vore det förträffligt om Du, som varande VD när de båda gick i pension, kunde delta. Vad sägs om det?"
"Naturligtvis", sa' jag, "det skulle inte bara vara mycket trevligt, dessutom skulle det innebära ovansklig ära att få delta i en så celeber tillställning."

Sedan hörde jag inte av Calle på några dagar, men sedan ringde han igen:
"Jo, Gunnar, jag kom plötsligt att tänka på att vi sedan länge planerat att vara i Åre, när vi skall träffa Anna-Lisa och Arvid. Kan inte Du ta hand om det hela?"
Vad skulle man säga? Men, eftersom det där med trevnad och ära kvarstod - trots att Calle inte skulle närvara (!), var det lätt att acceptera.

Övriga inblandade, dvs Anna-Lisa, Gun, Arvid och Arvids fru Ingegärd (också tidigare SRT-anställd, 17 år) samt min fru Ellen accepterade med förtjusning (Arvid och Ingegärd förlängde sin lidingövistelse med en dag för att kunna delta) och det hela gick av stapeln om kvällen tredjedag jul.

Minnesvärd kväll

Det blev en minnesvärd kväll.
Jubilarerna har varit med om många dråpliga situationer under de många tjänsteåren och båda lättade frikostigt på förlåten och lät oss andra ta del av innehållet i resp minnesbank (allt är inte lämpligt att återge i skrift, ni skulle bara veta - till och med Ingegärd blev överraskad av en del som Arvid varit med om!).
Timmarna flöt raskt iväg, skrattsalvorna rungade. Jag tror att jag vågar påstå att alla trivdes bra.

Synpunkter på husbygge

Själv fann jag desssutom stort nöje i att utbyta synpunkter på husbygge med Arvid. Han är ju inte bara en framstående snickare (med fullständig snickeriverkstad i Mockfjärd), han är dessutom en framstående husbyggare. Arviduppförda hus finns inte bara hemma på mockfjärdsgården utan även på andra ställen i landet. Eftersom jag själv fuskat en aning i branschen, var det synnerligen intressant att via fotografier få jämföra byggarintryck. Jag försäkrar, behöver någon råd i byggfrågor kan man med förtroende vända sig till Arvid (dock vet jag inte vilken taxa han tillämpar, när han delar ut sina råd).

Nu kan jag inte återge alla de anekdoter vi fick oss till livs under kvällen, men det kanske kan vara intresse att få veta hur det kom sig, att de båda jubilarerna började jobba på SRT.
Anna-Lisa först.

Hur började Anna-Lisa på SRT?

Hon hade en svägerska, som arbetade på Scantic Radio på Stora Essingen. Svägerskan lade sig ut för Anna-Lisa och undrade om inte också hon kunde få anställning där."Kan hon löda?""Visst kan hon löda". Anställningen var klar. (I själva verket hade Anna-Lisa aldrig sett en lödkolv men med svägerskan hjälp kunde hon snart tillägna sig lödningskonsten och det hela fungerade till allas belåtenhet.)

Men tiderna blev sämre och Scantic permitterade personal. Anna-Lisa blev arbetslös. Men då förhöll det sig så, att hon på Scantic haft en förman vid namn Sigvard Lundmark, som slutat där och börjat på SRT. Nypermitterad kontaktade Anna-Lisa denne Lundmark, vilket ledde till anställningen på SRT - som tidskriverska, som sagt den 11 mars 1940.

Värt att nämna, tycker jag, är, att på 1940-talet gällde olika lön för kvinnor och män. Män fick 5 kr per timma för sitt jobb, medan kvinnor fick 3,50 för samma arbete.

Hur började Arvid på SRT?

Nå, Arvid då?I Arvids fall är det så, att han varit "periodjobbare" vid SRT. Men innan dess jobbade han på AGA (Lidingö) på "spolmonteringen" (från 1937), där han snabbt blev "kvartsbas" för ett antal unga, söta flickor (ni anar nog nu varifrån de otryckbara anekdoterna kom). Under AGA-tiden utbildade sig Arvid till VVS-ingenjör, huvudsakligen på kvällstid (en prestation). Väl färdig, slutade han på AGA och tog anställning på ett konsultföretag, där han bl a ritade värmesystemen till riksdagshuset och militärförvaltningarnas "tegelhög" på Gärdet.Frank Hammar hade arbetat på AGA, där han lärt känna Arvid, och när Hammar sedan kom till SRT, kontaktade han Arvid och erbjöd anställning. Så blev det, alltså, hösten 1939 började Arvid sin första SRT-period.

Arvid lämnade SRT

Efter en tid lämnade Arvid SRT för att bli inköpare på det dåvarande Krigsmeterielverket. Vid ett tillfälle behövde man där utföra skakprov på några inköpta instrument, Arvid skulle kontakta Arne Sundquist på SRT för att låna deras testutrustning, men han blev felkopplad i växeln och hamnade i stället hos Frank Hammar, som genast passade på tillfället att erbjuda förnyad anställning på SRT. Sagt och gjort, Arvid började sin andra SRT-period 1945.

Men hågen stod till hembygden i Dalarna och födelseorten Mockfjärd. Ett företag Elementhus skulle etablera sig just i Mockfjärd. Arvid sökte tjänsten som inköpschef. Blev kallad till intervju hos styrelseordföranden Nils Kilgren, som bodde på Öfre Östermalm. För att passa in på de förmodade förväntningarna, ekiperade sig Arvid grundligt: ny kostym, ny överrock, ny hatt, nya skor (och förmodligen nya underkläder). Så välutrustad inställde han sig framför det kilgrenska tjället. Kilgren öppnade själv dörren, beskådade Arvids spritt nya skor och utbrast: "Men människa, använder ni inte galoscher!"
Därefter inviterades Arvid på te med kakor. Någon egentlig anställningsintervju blev det aldrig. Som kompensation fick Arvid en grundlig föreläsning om nyttan (och nöjet?) med att bära galoscher.

Det hela utföll uppenbarligen väl (trots avsaknaden av galoscher), ty Arvid skickades vidare till vice ordföranden Werner, som residerade i ett jättestort kontor, troligen anpassat till vederbörandes lika väldiga kroppshydda. Nu blev det åtminstone en ansats till anställningsintervju. Snart framkom därvidlag, att Arvid läste vissa kurser hos Hermods och då övergick det hela i en ny föreläsning, nu om nyttan (och nöjet!) med hermodsstudier samt vilken tillgång Hermods utgjorde för det svenska riket. Därmed var saken klar, Arvid började som inköpschef vid Mockfjärds Elementhus 1951.

Arvid till Barkarby

Efter några år blev det dags för paret Manells barn att ägna sig åt högre studier. Mockfjärd är ingen lämplig ort för slikt och man ville därför återigen dra sig till en lämplig tätort. Varför inte Stockholmsområdet igen?Arvid sökte tjänsten som inköpschef vid Flygförvaltningen och angav Frank Hammar som referens. Hammar kontaktades. Någon referens blev det inte: "Manell! Men han arbetar ju här!" Därefter ringde Hammar till Manell och erbjöd på nytt antällning vid SRT, nu för att delta i planeringen av den nya fabriken i Barkarby. Arvid återkom 1962 och stannade alltså fram till pensioneringen. (Den nya fabriken blev inflyttningsklar 1964.)
Åtskilligt mer skulle kunna relateras från vår minnesvärda kväll tredjedag jul 1999, i svansen på förra millenniet, men det får vara nog nu.

Trevlig afton

Min inledande förmodan, att Calles initiativ skulle resultera i en trevlig afton visade sig bli mer än överträffad. Förvisso en kväll som för Ellen och mig kommer att vara förknippad med förra millenniets avslutande.Kvällens final blev stilig. 

Strumpebandsfilosofi

Arvid deklamerade ett stycke strumpebandspoesi. Det skedde på ett fantastiskt vis, vi åhörare fick gnugga oss i ögonen för att inte förväxla Arvid med Olof Winnertrand (Winnerstrand, släng Dig i väggen!). Spänningen stegrades hela tiden fram till det kanske inte helt oväntade slutet. Bravo! 

Förvisso stor ära för Ellens och mig att få sponsra jubileet för två sådana giganter, Anna-Lisa och Arvid, i SRT/Stansaab/Datasaab-historien.

Tack

Tack för att ni kom Anna-Lisa, Ingegärd och Arvid. Särskilt stort tack till Arvid, som förärade mig en stilig, egenhändigt svarvad ljusstake från snickeriverkstaden i Mockfjärd.
Tack Gun för att Du kom och skänkte officiell glans åt tillställningen
Med allt detta i bagaget, känner vi oss väl rustade att kasta oss in i det nya millenniet, Ellen och jag.
Få se vilka jubileer som vankas där!
Finns inga uppenbara, kommer säkert Calle att hitta på några. Som alla inser: man har följaktligen stor anledning att känna förtröstan.

/Gunnar Wedell 2000-01-04

Arvid Manell och
Anna-Lisa Blom
(klicka på bilden!)






Anna-Lisa Blom






Arvid Manell






Ingegerd Manell






Gun Lennerstrand, Anna-Lisa Blom och Ellen Wedell)






Gunnar Wedell, Gun Lennerstrand, Anna-Lisa Blom, Arvid Manell och Ingegerd Manell