Veteranerna på fortet

En liten rapport från ett besök på Siaröfortet
2004-08-21

En rapport i text och bild av Björn Sölving


Björn Sölving


Då och då gör Gourmetklubben Crocodile utflykter. I klubben ingår 8 veteraner från Veteranklubben Alfa . Denna gång var det Siaröfortet norr om Ljusterö som var målet.

Siaröfortet byggdes efter första världskriget och skulle försvara Stockholm mot inkräktare, som på den tiden alltid kom sjövägen och alltid från öster.
Siaröfortet ligger strategiskt mitt i Furusundleden och där måste alla stora fartyg på väg till Stockholm passera.

När Siaröfortet blev färdigbyggt
på 1920-talet kunde det bemannas av  över 400 man. beslutade militärledningen att flytta ut försvarsgränsen till det yttre havsbandet och Siaröfortet blev istället ett utmärkt ställe att öva försvar på. Fortet användes ända fram till 1960-talet men övergavs sedan.

För några år sen upprustades fortet och innehåller nu även ett vandrarhem (utanför fortet). Man når bara Siaröfortet (som ligger på Kyrkogårdsön utanför egentliga Siarö) med båt från Stockholm. Några av oss åkte från Ljusteröfärjans fastlandsände.

 




Kerstin Sjöberg och Einar Estreus spanar efter båten som skall ta oss till Siaröfortet medan Lasse Sjöberg förevisar sin nya digitalkamera för Kjell Pettersson.


Vi anlände vid 10-tiden och i det vackra vädret startade vi med medhavd lunch med utsikt mot Furusundsleden.

 



Från vänster Maria Palm (nybliven medlem i Gourmetklubben), Kerstin Blom, Monica Schiermacher/Estreus och Einars Estreus.

 

Efter lunchen (och bad)  gick vi på strövtåg på den lilla ön. Större delen av ön hade urholkats och försetts med betongtak och under ligger egentliga fortet helt osynligt från sjösidorna. Två kanoner sticker upp från betongtaket.
 
 



Ovanpå taket på fortet. Från kameran och bort: Inger Eriksson, Kjell Pettersson, Kerstin Sjöberg, Maria Palm, Monica Schiermacher/Estréus och Anita Sölving. Längst upp till höger syns en av de två kanonerna.
 

 
För den händelse att ön skulle stormas hade man konstruerat infanterilinjer där infanterister med mausergevär skulle bekämpa inkräktarna, som först måste forcera taggtrådshinder. 
 
 


En infanterilinje. De små hålen är till för infanteristernas ammunition!

 

Så var det dags för den professionelle guiden att ta vid. Han berättade om fortets historia och om byggnationen. All sprängsten tippades i sjön för att förhindra att stora fartyg kunde välja andra vägar än Furusundsleden. Det stora utrymmena i fortet är mycket fuktiga på grund av allt vatten som sipprar in och fortet dömdes tidigt ut som förläggning under fredstid.

För några år sen beslutade Försvaret att Siaröfortet skulle behållas som ett typiskt exempel på försvar från mellankrigstiden.
 
 


Här guiden (från Blidösundsbolaget). Närheten till Furusundsleden syns tydligt genom den stora Ålandsbåten.

 

I stället för radar (som ännu inte var uppfunnen än) använde man observatörer utplacerade på strategiska öar eller under fortets pansarskydd (se till vänster om guiden på bilden ovan). De rapporterade bäring till fientliga fartyg (via telefonledning) och på ett stort kartbord i fortet kunde krysspejling ske och kanonerna inriktas. Om det var mörker kunde en strålkastare (90 cm) vinschas upp ur berget och belysa Furusundsleden.
Det gällde att titta snabbt och sen släcka, det var ju lätt att skjuta på strålkastaren.

Furusundsleden var minerad med elektriska minor som kunde avfyras inifrån fortet. Det var ju viktigt att egna fartyg kunde passera.

Så gick vi ner i fortet, det var stort, kallt och fuktigt. Här fanns allt: kök, stridsledningsrum (kallades skjutbordsrum), elgeneratorer, kanonrum, manskapsrum, olika toaletter för officerare, underofficerare och manskap.
 
 


Kallt och fuktigt tyckte Lars Sjöberg och Einar Estreus
 

 


Här manövrerades minorna i Furusundsleden
 

 


Einar provar(?) tvättställen
 

 


Som gammal mekanist visste Einar ett detta var kolvarna till en dieselgenerator som gav fortet elström
 

 


Ut i värmen igen!

 

Se det var en intressant utflykt! Man anar den historiska utvecklingen där Siaröfortet är ett tidigt exempel och "våra" RGC-centraler ett annat.
Månne får man snart gå ner i ett RGC-museum, eller är dom alla skrotade?

/Björn Sölving
2004-08-26
 

Läs mer om Siaröfortet
Här finns det också text om Siaröfortet