1968
Tiden då detta projekt utvecklades var 1968. Vid den tiden hade
trafikledarna bara tillgång till råradarbilder på sina radarskärmar. Numera
finns sekundärradarsystem där trafikflygplanen med transpondrar kan ange
sina identiteter som visas som etiketter på radarskärmen.
På en råradarbild med många ekon i form av ljuspunkter på radar-skärmen,
är det inte lätt att veta vad som är vad. Tanken var då att en trafikledare
på en flygplats, samtidigt som han talar med en annan trafikledare på en
annan flygplats som ser samma eko, skulle kunna peka på ekot genom att rulla
ut en symbol över det, trycka på en knapp och så skulle trafikledaren på den
andra flygplatsen få upp samma peksymbol över ekot på sin radarskärm.
Vi fick beställning att utveckla ett sådant projekt mellan flygplatserna
Schiphol i Amsterdam och Heathrow i London.
Projektet bestod funktionsmässigt av två delar: en analog del för generering
och presentation av symboler som skulle rullas ut över önskat eko med
rullboll och en digital del för sändning och mottagning av koordinater via
en telefonledning som samtidigt kunde överföra tal.
Veteranen Svante Berglund konstruerade den analoga delen och jag den
digitala.Två
enheter
Vi byggde två enheter, en för Schiphol och en för Heathrow. De byggdes med
småkort i kassetter och varje enhet var cirka 60x60x25cm. Enheterna var
alltså tämligen små, men de var fullpackade med integrerade kretsar.
När den första prototypen var i funktionsdugligt skick skulle den
demonstreras för två man från Schiphol. Det var bara det att det hände att
överföringen inte gick riktigt rätt ibland. Jag förstod att det var i den
digitala delen men jag hittade inte felet.
Klockan 4 på morgonen samma dag som demonstrationen skulle ske, vaknade jag
plötsligt och insåg vari felet bestod. Jag slängde på mig kläder och åkte
till jobbet och började vira om i en kassett. När folk började komma till
jobbet var jag ännu inte klar.
Framlidne Veteranen Bengt Svenson, chef för PPI-labbet,
där demonstrationen skulle ske blev mer och mer nervös. Det var bara ett par
timmar kvar tills demonstrationen och jag hade låst in mig på labbet för att
få jobba ostört. Jag blev dock färdig i någorlunda god tid och
demonstrationen gick perfekt.
När enheterna var levererade skulle Svante och jag installera dem på
Schiphol och Heathrow sommaren 1969.
Amsterdam
Vi kom först till Amsterdam. Holländarna var litet missbelåtna med vår
enhet. De tyckte den var för liten. De hade reserverat plats för två stativ,
och där kom vi med en liten låda. De fick ställa ett bord på en av
stativplatserna som vår lilla låda fick stå på.
Vi förstod inte varför de hade reserverat två stativplatser förrän vi
tittade in i stativen som Philips hade levererat: de innehöll kort med
mycket gott om plats bestyckade med transistorer, motstånd etc, faktiskt
mycket glesare mellan komponenterna än på de kort vi byggde på SRT sju år
tidigare.
När vi kom till London uppstod andra problem. Trafikledarna och
radarstationen var inhysta i två gamla stenbyggnader från andra världskriget
och vår enhet, visade det sig, var den första enheten uppbyggd på
halvledarteknik.
Allt var alltså uppbyggt med elektronrör och med analogteknik.
Kartbildsgeneratorn, för att ta ett exempel, bestod av en karta på ett
genomskinligt material och en kvicksilverlampa. Om det var kartbilden eller
lampan som roterade mekaniskt kommer jag inte ihåg.
När vi hade anslutit vår enhet till systemet, visade det sig att deras
bildgenerator var så långsam att den inte kunde rita trianglar och fyrkanter
som det var bestämt att peksymbolerna skulle vara. Det blev bara cirklar. Vi
fick då ändra i vår enhet så att den levererade liggande och stående
ellipser, för det kunde bildgeneratorn klara.
Överföring till Heathrow
När prov gjordes med överföring av peksymboler från Schiphol, blev
engelsmännen väldigt missnöjda. Det visade sig nämligen att våra symboler
låg en bit ifrån de ekon som de skulle markera. Efter en del huvudbry
förstod vi att våra symboler låg rätt, men att deras ekon låg fel. Svante
lyckades dock addera till ett fel i vår enhet så att peksymbolerna kom över
deras ekon.
Man blir nästan rädd när man tänker på att Heathrow som är en av Europas
största flygplatser ännu 1969 hade en radarutrustning som möjligtvis var
modern i början av 1950-talet. Att arbeta i Amsterdam
var ungefär som i Sverige, men i London förekom en del kulturskillnader. Det
var väldigt ofta "tea-time" och svårt att få något
vettigt gjort. Vid ett tillfälle skulle vi ha en kabel dragen och det drog
ut på tiden. Då hotade vi med att åka hem. Då kom kabeln med detsamma.
Teknikerna på Heathrow var dock mycket trevliga och humoristiska.
Hyrbilsproblem
Vi var flera gånger på både Schiphol och Heathrow. Vid ett tillfälle var
Svante på Heathrow och jag på Schiphol, men jag skulle också åka över till
Heathrow. När jag ringde till Svante för att tala om när jag kom sade han
att jag skulle ta ut en hyrbil. Men, har inte du en, frågade jag. Nja sade
Svante, jag får inte hyra någon bil av Avis mer, för jag råkade krocka med
en tjej i en sportbil och nu har jag fått papper på att jag är "Dangerous to
the Public" från engelska polisen. Tjejen körde på Svantes bil snett
bakifrån, så det var nog mest hennes fel.
Fortsättning
Peksymbollänken mellan Schiphol och Heathrow kom bara att
användas en kort tid. Trafikflygplanen började nu utrustas med
transpondrar och flygplatserna med sekundärradar och det är ju
faktiskt ett mycket bättre system än peksymbolöverföringar.
Heathrow fick kort därefter en ny radarcentral i West
Drayton,
som också SRT var med och offererade,
men jobbet gick till
Marconi, om jag minns rätt.
/Leif Hedberg
2004-11-15
|
|
