Inför resan organiserade Alf alla detaljer som vi behövde till mässan. Han var van vid detta från sitt tidigare arbete hos Facit.  I en specialbyggd låda, för att inte komma i trångmål på plats, medföljde toalettpapper och alla typer av verktyg m.m. Det var inte aktuellt med on-line-kommunikation utan det var endast en off-line utrustning som förevisades.

Rum i Leipzig
 
När vi väl kom till Leipzig blev rumsfrågan lite krånglig. Inga hotell var aktuella för oss västerlänningar. Vi skulle bo i privata rum hos familjer. Ryssarna var ju stora och mäktiga och de ockuperade alla hotell.

Via en central hamnade jag hos i en familj i ett hyreshus där jag fick sova i på en madress i vardagsrummet framför TV:n. Familjen gick till arbete kl. 06.00 på morgonen och de hade en väckarklocka, som de ställde vid min kudde för väckning kl. 08.00. Den sömnen blev inte djup under två timmar.

Sedan kom nästa problem att raka sig. Det fanns bara en väggkontakt i väggen bakom TV:n med alla andra kablar. Dessa kablar vågade jag inte röra. Det fanns ytterligare en väggkontakt i badrummet, men den avstod jag från att nyttja. I köket fanns en väggkontakt för spisen. Det var alla kontakter. Av detta lärde jag mig att alltid ha en vanlig rakhyvel i väskan, och det har jag än idag.

Frukost var inte att tänka på, det gällde att komma till mässområdet  kl. 10.00. Det gick med spårvagn. Vi bodde alla tre på olika adresser. Vår monter blev monterad av några svenska montörer, som hjälpte oss och de hjälpte även andra svenska företag. Det gick bra, men lite krångel var det med el-anslutningen. Vi hade två Alfaskop 3500 och en Terminet-skrivare modell 30 plus en styrenhet.

Montern
 

Fr.v. Alf von Laskowski, Gisela och Göran Wallén
 

Pris som bästa produkt

Under ett år fick Alfaskop priset, som bästa produkt i sin klass. Allt var styrt av ryssarna. De vann merparten av alla priser. Export för Östtyskland betydde leveranser till Bulgarien, Polen, Rumänien och självklart Ryssland. På frågan om export till väst blev svaret svävande. Möjligen Västtyskland.

Ett år åkte Alf till Moskva i affärer så det blev jag som en tidig lördag förmiddag fick gå till en mottagning i en byggnad nära Thomas Kirche där J S Bach är begravd. Vi representerade tre svenska företag och gå fram till handelsutrikesminister Horst Sölle för att ta emot våra priser. Tyvärr så började den ena representanten, som var onykter att svamla på dålig tyska om att han ville organisera ett besök med östtyska representanter i Sverige, men utan politruker!!. Efter detta fantastiska uttalande var vi borta från Herr Sölle på 30 sekunder.
 
Ryssar och vodka

Under dessa dagar kom några ryssar till vår monter och det bestämdes att Alf skulle få träffa dom på den Ryska Paviljongen. Största paviljongen på mässan. När Alf kom tillbaka från Moskva så arrangerades ett möte med ryssarna. Alf gick dit ensam. Men han kom tillbaka väldigt snabbt!  Vi undrade då varför? Var det inte bra? Jodå, sa Alf. "Men de ställde upp två flaskor vodka på bordet och sade: "en för Sverige och en för Ryssland" och när första flaskan var slut efter 20 minuter och man började på nästa , då gick jag".

Tillverkning av Alfaskop i Polen
 
Det är utanför min kunskap men under denna tid sålde Stansaab underlag för tillverkning av Alfaskop till Polen. Detta innebar att Polen skulle starta och bygga en egen fabrik. Meningen var också att Polen skulle sälja Alfaskop inom Östeuropa och eventuellt tillverka reservdelar för vår egen produktion i Barkarby. Det var en affär på 30 miljoner kronor. Vårt arbete på mässorna i Leipzig och Poznan var samtidigt en hjälp för att stödja Polens marknadsföring. Men inga affärer skedde med Östtyskland, trots att vi träffade flera representanter från olika myndigheter.

En polisansvarig vid ett besök insåg plötsligt med stora ögon att det fanns en framtid som innebar registrering av landets medborgare på data med alla personuppgifter. En tidig Stasi-tanke som senare blev verklighet (med hängmappar). 
 
Under kvällarna

Under kvällarna hände inte så mycket. Det fanns inga bra restauranger att gå till och maten var faktiskt inte speciellt bra. Vi försökte att gå ut och dansa men det var värre än en tråkig Folkpark.

Alf gav oss bara en huvudregel. Han sade:” Gör vad ni vill på kvällarna, men var i montern kl. 10.00 på morgonen”. Det var inga stora bekymmer.

En kväll med Gisela

En kväll gick jag ut med Gisela och hennes väninna. Vi skulle träffa ytterligare en person. Vi gick då till Hotell Royal vid järnvägsstationen. Där fick endast ryssar bo även om hotellet var halvtomt.I restaurangen väntade vi på den fjärde personen, men det tog tid innan han kom. Han ursäktade sig med att hans bil hade kört av vägen dagen före. Hans chaufför hade blivit skadad och bilen förstörd. Det hade ordnat sig genom att han hade fått en ny bil under dagen men att han nu fick köra själv. Beträffande kvällen sade han, ”eftersom Generalsekreterare Honecker ska komma till hotellet så tycker jag att vi åker till en annan restaurang" Det var trevligare så utan vakter, tyckte han. Sagt och gjort, vi åkte till en annan restaurang.

Bandspelare under bordet
 
Nu hade Alf tidigare talat om för mig att under vissa bord fanns en bandspelare för att spela in samtalen och där placerades alltid utlänningar. Jag visste också att det tog sju år i Östtyskland att få en ny bil på den tiden. Summan av denna kunskap blev att jag förstod att det var en högt uppsatt person i det politiska systemet i mitt sällskap och jag sade inte mycket under den kvällen. Ovanligt kanske.

Ett annat minne
 
Ett annat år bodde jag hos familjen Schönemann, som bodde i en villa. Han berättade för mig att huset var i oförändrat skick sedan kriget. Om hans värmepanna skulle gå sönder så fanns det inga reservdelar att köpa. Det var bara att hoppas att inget händer med pannan efter över 30 år.
 
Mitt tredje boende var hos en familj i en trerummare i ett hyreshus. När jag kom dit så sade mannen att han först skulle gå ner i källaren och hämta briketter, som skulle värma upp mitt rum. Rummet hade en stor kakelugn. Rummet hade inte varit uppvärmt sedan tre år tillbaka p.g.a. att dottern hade flyttat och ingen hade efteråt bott i rummet. Det gick bra med att få upp värmen i det kalla rummet, men det var värre med sängen. Madrass och säng var med åren utslitna i mitten med ett stort hål. D.v.s. jag fick sova i en u-formad ställning på sidan. Rörde jag mig i sömnen åkte baken ner i hålet. Jag sov inte så bra.

I hans TV såg jag till min stora förvåning Ingemar Bergmans film ”Tystnaden”. Den hade just haft premiär i Stockholm. Hur kom det sig, frågade jag, att filmen redan gick på TV. Jo, sade mannen, det är västtysk TV och vi riktar in vår antenn så att vår TV kan ta emot både TV från öst och väst. Det är förbjudet att se på västtysk TV och att rikta antenn endast mot väst. De som bevakar oss på gatan kan inte se på antenns inställning om vi tittar på västtysk TV eller inte. Effekten blev dock en dålig mottagning från både öst och väst.

Sova i källaren

När jag efter resan kom hem från Leipzig till Nacka och min hustru Dagmar, bad hon mig att sova i källaren tills jag slutade att snarka av utmattning.  

Grått och tråkigt i Leipzig
 
På den tiden i mars månad då mässan skedde såg det mesta tråkigt ut i Leipzig med nästan inga färger på husen. Grått och trist. Man hade inte pengar till färg på husen eller till att åtgärda rappningen på husen efter 1945. Vägarna kunde plötsligt sluta med en vägspärr eller med att en bro fortfarande var södersprängd sedan kriget. Allt var en penningbrist. Det kostar idag mycket pengar att rusta upp denna del av gamla Tyskland.

Det är tur för Europa att Västtyskland ville ta över ansvaret och återförena 18 miljoner östtyskar med Västtyskland och betala notan inte minst ur miljösynpunkt. Det skedde utan protester och inget enda skott avlossades 1989 när muren föll. Folket hade fått nog.  

Spola vatten - två minusgrader

Vid ett tillfälle var det en eller två minusgrader och det fanns lite snö på gatan. Då kom en tankbil och spolade bort snön på gatan med vatten. Det blev blankis men det bekymrade inte någon. En hobby som polisen hade var att påstå att västtyskarna körde fel på gatorna med sina Mercedes och BMW-bilar. Då fick de betala böter på plats. Detta larv kunde reta inte minst Alf till att säga saker man inte borde säga.

Mässor även i Poznan
 
Under första året fick jag även följa med till Polen och deras mässa i Posen eller Poznan. Två språk beroende på att Posen är en gammal tysk stad. Genom världskrigen blivit staden polsk när man flyttade polska gränsen västerut. Rutinerna på mässan var desamma som i Leipzig med skillnaden att man i Polen även talade engelska. I Posen var restaurangen i hotell Mercur den stora samlingsplatsen för mässfolket. Där tillbringade vi ofta kvällarna. Lustigt nog var det samma kvinnor i restaurangen som vi hade dansat med i Leipzig. En av kvinnorna hette Anna.

Olle Eklöv till mässan i Poznan

När 1978-års resa till Poznan blev aktuell tyckte Olle Eklöv, min kollega och kompis i rummet bredvid, att han skulle kunna åka istället för mig. Han hade ju bott i USA under sju år och talade engelska. Det var tillräckligt i Polen tyckte han. Tyska behövdes inte. För honom såg det ut som en semesterresa och lite bonus i vårt arbete. Hasse Jansson, vår chef, tyckte att det var ok att jag inte åkte eftersom jag hade mycket att göra på hemmaplan.

När Olle Eklöv kom tillbaka talade han om för mig att det var den sista och enda resan för honom till en mässa i Polen. Semesterresa var det absolut inte. Men det blev inte någon mer resa för vare sig Olle eller mig till Polen.  

Slutsats
 
Hur uppdrag och affärer i Polen och Östtyskland utvecklades är en annan historia. Jag gjorde fyra resor med Alf och det var en kul erfarenhet. Järnridån är nu borta och idag kan Schönemann köpa en ny reservdel till sin värmepanna.

Jag undrar nu när jag påminns om resorna hur man stod ut med den standard som gällde, men man var ju yngre och trivdes på jobbet med alla medarbetare under Lasse Fossums ledning.
 
Vänliga hälsningar med dessa minnen många år efteråt.

/Göran Wallén
 
(2007-04-15)