3100-minnen
Inledning
Vid årsskiftet 1967-68 avslutade jag
arbetet med en Busanalysator till Censor, som var SRT:s
egenutvecklade dator.
Lasse Fossum (Lasse F) erbjöd mig då arbete i
en grupp, som skulle konstruera en dataterminal. Han själv, Lennart
Wångberg (Wångis) och Per-Olof Ståhl (PO) hade, i en försöksmodell,
testat principen att använda en fördröjningsledning (Delayline DL)
som terminalens bildminne och härifrån överföra bilddata till ett
radminne, som var ett skiftregister av halvledare. Logik kopplat
till radminnet visade bilden på TV-skärm. Nu gällde det att
konstruera dataterminaler, som gick att producera och sälja.
Jag var intresserad och arbetet började i februari 1968 med
undervisning. SM Eriksson (SM) var aktiv och framhöll, att en
dataterminalkonstruktör måste veta hur en TV fungerade. Själv hade
han gått en kvällskurs i TV-teknik.
Nu kom han med en beskrivning på
Luxors 12” TV och en TV-byggbeskrivning från POPULÄR RADIO årg. 1954
(dokumenten finns kvar).
Calle Vedin (Calle) bidrog med datablad på fördröjningsledning från
Andersen Lab.
Jag tror att han dessutom ordnade fram en manual på IBM:s
dataterminal 2260. |
L
Lars Fossum
Lennart Wångberg
P-O Ståhl |
Test av tv-del + fördröjningsminne |
Calle Vedin |
SM Eriksson |
Tangentbordslogik
Min första arbetsuppgift blev att konstruera den logik, som tar emot tecken
från tangentbordet och placerar det i bildminnet, alternativt raderar bilden
eller sänder data.
I förutsättningarna för att konstruera dataterminalen gällde, att vi skulle
använda ett tangent-bord från SEL, som var vår ITT-broder i Stuttgart.
Tangentbordet ifråga var en äldre konstruktion avsett för TTY-skrivare, det
arbetade med stålstavar som vred sig när tangenten trycktes. På stavarna
satt magneter som aktiverade tungelement, vilka gav tangentens kod.
Mekaniken gjorde tangentbordet högt och bestämde därmed höjden på
tangentdelen. Dessutom var tangentbordet tungt, det väsnades och krävde den
udda spänningen +48V. Ja det var mycket som talade mot att använda
SEL-tangentbordet i en modern dataterminal. Men det var tydligen nödvändigt
att vid denna tidpunkt följa direktiven från ITT. Av våra första skisser
framgår att vi redan från början räknade med ett alternativ till
SEL-tangentbordet. |
|
Ytterligare en brist hos SEL-tangentbordet var, att det inte kunde byggas ut
med nio funktionstangenter, vilket var ett krav på dataskärmens tangentbord.
Vi hade därför under den första tiden två tangentbord, SEL-tangentbord och
SRT:s ”Funktionstangentbord”. Det senare bestod av nio tangenter med
reed-switch.
Samma typ av tangenter använde SRT till ett eget tangentbord, som bestod av
ett kretskort med alfanumeriska tangenter och funktionstangenter. I maj -68
fanns renritat schema och kretskort klart. Men inte heller SRT-tangentbordet
var en hållbar lösning.
Min minnesbild är, att det var för dyrt, dessutom
uppfyllde det inte kraven på flexibilitet, som var en viktig faktor när nya
kunder ställde krav på nya tangenter och ändrade placeringar. Sökandet efter
en bra lösning fortsatte således. Dokument visar att Calle har en första
kontakt med IKOR (BURLINGTON, BOSTON) under december -68.
IKOR: s tangentbord gjorde det möjligt att flytta varje tangent till valfri
plats, dessutom kunde tangenten generera godtyckligt tecken. Calle och jag
besökte IKOR i januari -69 och i april kom första leveransen. Enligt
datablad och löften verkade det som vi funnit en lösning på problemet med
tangentbord. Tyvärr visade praktiken att leveranskvalitet och driftsäkerhet
hos tangentbordet inte var godtagbar. Dokument berättar om många fel i
leveranser under -69, därför föreslår SRT ändringar av konstruktionen för
att få en säkrare funktion.
I maj -70 lämnade jag in ett förslag på en ”flexibel tangentbordslogik”, där
varje tangent kunde generera godtyckligt tecken. Vi hade därmed en ersättare
för tangentbordet från IKOR.
Matts Petterson anställdes vid denna tid, hans första uppdrag
blev att utvärdera vilken reed-switch som skulle användas. Matts
blev härefter ansvarig för införandet av min tangentbordskonstruktion och utfasning av IKOR-tangentbordet. |
3100-tangentbord
Här större bild
IKOR-tangentbord
IKOR-tangent
Matts Pettersson |
Bildminneslogik
OBS! I detta avsnitt backar vi tiden jämfört med slutet av texten om
tangentbordet.
Vi är tillbaka till vintern -68.
Under den första tiden var Lasse F o Wångis sällan på labbet. De åkte, som
tekniska experter, med Rune Casemyr på hans försäljningsbesök. Efter några
månader tyckte Rune att det räckte med Lasse F som expert. Wångis måste göra
klar sin påbörjade konstruktion. Wångis blev sur och begärde att få
återvända till PPI-labbet, vilket beviljades.
Jag fick då, parallellt med tangentbordsarbetet, överta Wångis arbete,
vilket innebar konstruktion av terminalens minnesdel. Det blev att börja
från grunden, ty det påbörjade arbetet visade sig bestå av ett A3-ark med en
krets inritad. Kretsen var märkt ”Reset”. Kravet på minne för fyra
bildskärmar med delete- och insert-funktion samt kommunikation, innebar en
helt ny logik jämfört med försöksmodellens logik. Under det fortsatta
arbetet erinrar jag mig två episoder.
Först var det Calle, som ville ha en kopia på schemat runt
fördröjningsledningarna, som jag arbetade med. Några dagar senare återkom
han och berättade, att han sänt över kopian till Andersen Lab. för kontroll.
Svaret var att schemat kunde ha ritats av deras egen konstruktör.
|
Rune Casemyr
Fördröjningsledning
|
Vi var tydligen på rätt väg!
Längre fram i konstruktionsarbetet hade vi kommit så långt, att
fördröjningsledningarna och dess logik arbetade med en oscillatorfrekvens,
som vi antog vara den rätta. Bildlogiken var ännu inte klar, så man kunde
inte se någon bild. Men vid krafttillslag genererades en av slumpen formad
datasträng i bildminnet. På oscilloskopet kunde man se att datasträngen låg
stabilt kvar i minnet. Så var läget när SM en dag kom in och frågade hur
långt vi kommit. Jag förklarade var vi befann oss och visade på den stabila
oscilloskopbilden. SM verkade inte helt övertygad när han lämnade rummet.
Inte långt efter denna episod var PO klar med bildlogiken. Min minnesbild är
att PO med sitt mycket noggranna arbete fick korta provtider vid anslutning
till övrig utrustning.
Thomas Kågeryd (Thomas) tillverkade snabbt de första prototypkassetterna.
Thomas kom upp till labbet från verkstaden någon gång under våren -68. Mitt
första uppdrag till honom var att vira en kassett från ett mycket stort
schema. Han virade denna så snabbt att jag var övertygad om, att han glömt
stora delar på schemat. Mitt antagande kom på skam, vid provningen visade
det sig att han arbetat otroligt snabbt och noggrant. |
Virkassett |
| Thomas fortsatte på den
vägen och hade stor del i att vi så snabbt kunde börja prova
terminalen. Vid den här tiden döpte någon i företagsledningen terminalen till
Alfaskop.
Systemnamnet var sedan tidigare 3100, som även blev namnet på dataskärmen
följt av en bokstav för olika varianter exempelvis 3100 A. Den styrenhet vi
konstruerade fick namnet 3104, där siffran 4 står för det antal dataskärmar
som kunde anslutas.
Vi hade nu i början av juni en fungerande 3104 med undantag av
kommunikation. |
Lars Stelling
som kom på namnet Alfaskop |
Roland Samuelsson (Sam) hade anställts från mars -68, han hade erfarenhet av
datakommunikation i andra projekt och blev nu ansvarig för kommunikationen
via modem i Alfaskop. SRT: s egen dator Censor var den första dator, som
Alfaskop skulle anslutas till. Sam och specialisterna på Censor, provade
snabbt in kommunikationsenheten. SRT hade nu ett komplett terminalsystem att
visa kunderna.
Snabbt färdigställdes nästa 3104 med bildskärmar. Jag tror att enheten
ställdes till DN:s förfogande, för utvärdering. Sam konstruerade nu en enhet
för kommunikation med en ICL-dator. När denna anslutning fungerade väntade
den stora utmaningen, att kommunicera med IBM-dator 360. |
Roland Samuelsson |
En äventyrlig provning
När företagets försök att få prova Alfaskop mot IBM 360 i Sverige
misslyckats, återstod möjligheten att få prova hos SEL, ett ITT-företag i
Stuttgart. Ett mindre flygbolag från Njurunda ordnade resan till Stuttgart.
Avfärden skedde en skön sensommardag från Bromma. Deltagare var en person
från inköpsavdelningen, PO, Sam, Thomas och undertecknad. Planet rymde 10 –
12 personer förutom två piloter. Lastningen av 3104 var besvärlig, men det
gick att lägga den i mittgången. De som satt fram i planet fick således
krypa över 3104 eftersom ingången var bak i planet. Visst undrade man hur
det skulle sluta, när piloten varnade att trampa på en viss del av golvet
när vi bar in 3104, risk fanns att trampa igenom golvet. All utrustning fick
plats och det blev dags för avgång. Uppstigningen tyckte jag var mest
dramatisk, ty piloten lade genast planet i en tvär vänstersväng. Jag kände
hur utrustningen i mittgången pressades mot höger ben, jag tänkte en kort
stund ”klarar han inte den här svängen dör vi på Beckomberga, som syntes
nära under oss”. Allt gick dock bra och vi fick en lugn färd till Malmö, där
planet tankades och vi fick sträcka på benen.
Den fortsatta färden över Danmark och Tyskland var vacker. Det skymde och
ljusen tändes i hus och på vägar. Att städer och samhällen ligger tätt i
Tyskland fick man klart för sig, det var svårt att orientera sig och skilja
på orterna. De båda piloterna hade ständigt samtal om färdvägen, landningen
skedde dock utan problem.
Tyska tullen var på alerten, planet hann bara stanna så var det omringat av
tullare. En truck kom i sådan fart att den körde på ena vingspetsen. En
skada som kunde lagas dagen därefter.
Vår 3104 och övrig utrustning tog tullen hand om och låste in. Vår man från
inköpet förklarade att detta var en provutrustning och vi hade förhandslöfte
att få föra in det till SEL. Men Tyska tullverket påverkades inte så lätt,
det var bara att vänta tills ärendet behandlades.
På SEL var man optimistisk och trodde på en snabb behandling. Men icke, det
gick en, två, och tre dagar när vi fick vara ”turister” och besöka ölhallar,
Mercedes-museet etc. På tredje dagen fick vi order att åka hem med
reguljärflyg, PO fick stanna för han var bäst på tyska.
Från vänster: Thomas Kågeryd, P-O Ståhl och
Roland Samuelsson
Vi var således åter i Stockholm fjärde dagen efter vår avfärd till
Stuttgart.
Några dagar efter vår hemkomst blev det åter aktuellt att resa till SEL, vår
3104 fanns nu i SEL:s datarum. Sam, Thomas och jag tog reguljärflyget. ITT
Bryssel skickade samtidigt en representant med namn Greco till SEL, för att
vara med vid provningen. Vi från SRT kom först till SEL, i datarummet
väntade chefen för IBM:s servicegrupp i Stuttgart. Han förklarade att ingen
fick ansluta en främmande utrusning till en IBM-dator. SEL:s dataman, som
skulle hjälpa oss, bekräftade och beklagade misstaget att lova oss
provningstid. Snopna började vi planera packning och hemfärd, när Greco
anlände. När vi förklarat läget, att det inte blev någon provning, bad han
att få låna en telefon. Efter telefonsamtalet tyckte han att det var tid att
äta. Det blev en kraftig och lång måltid på en bykrog i närheten.
När vi efter flera timmar återvände till SEL:s datarum, var situationen helt
ny. Servicechefen och bakom honom två män med serviceväskor stod, på tyskt
manér i givakt. Chefen förklarade att det var fritt fram att prova vår
utrustning på IBM-datorn. Under ledning av Sam började nu provningen,
anslutning gjordes till datorns portar, som anvisades av servicemännen.
Trots idogt arbete långt in på kvällen fick vi ingen kontakt med datorn.
Provningen på morgonen dagen efter gav samma klena resultat. Efter några
timmars försök beslöt vi, i samråd med Greco, att avsluta provningen och
förklara den misslyckad. Det blev hemfärd med reguljärflyg, SEL-personalen
sände hem vår provutrustning med flygfrakt.
|
|
Från Bromma fraktades provutrustning direkt till ett datarum på Karolinska
Sjukhusets Thorax-avdelning. Här föreberedde Statskontoret en visning för
riksdagsmännen, hur en dator med dataterminaler fungerade. SRT hade fått
löfte att prova mot denna IBM-dator. Sam och Thomas hade ledigt, varför PO
och jag åkte över till Thorax för att kontrollera om provutrustningen
fungerade efter flygresan. Vår kontroll visade att utrustningen fungerade.
Björn Sölving, som arbetade med SRT:s patientdatasystem på Thorax,
var hemmastadd i lokalerna. Han visade var vi kunde koppla in
utrustningen.
|
Björn Sölving
|
Vår
3104 kunde här ”lyssna” på datameddelanden mellan datorn IBM 360 och en
dataskärm 2260. Detta betydde att om vår kommunikationsanpassare godkände
ett meddelande, skulle data överföras till minnet och på bildskärmen 3100
visa samma bild som den på 2260. Utrustningen anslöts till kontakten, men
anpassaren godkände inga meddelanden. Genom att mäta med oscilloskopet
konstaterade vi att anpassaren underkände meddelandet redan efter de första
tecknen. Vi kopplade därför bort kretsen som kontrollerade första tecknet i
datameddelandet. Nytt försök gav samma dåliga resultat. Vi kopplade då bort
kontrollkretsen för nästa tecken och nu hände saker, texten strömmade upp på
skärmen. Äntligen talade Alfaskop 3104 samma språk som IBM 360 och på
bildskärmen fanns ett meddelande. Inne i datarummet visade IBM:s dataskärm
2260 samma meddelande.
En dataoperatör på Thorax och en man från Statskontoret, vilka båda arbetade
med riksdagsvisningen, hade helt skilda synpunkter på 3100. Operatören
tyckte att texten var bättre än hos 2260, mannen från Statskontoret höll
inte med, dessutom antog han att vi hade en prototyp från ITT i USA. Här i
landet saknades kompetens att tillverka dataterminaler ansåg han.
Någon undrar säkert, hur kan man bara koppla bort vissa tecken? Bakgrunden
var den, att vi under konstruktionstiden hade en IBM-manual, som angav att
datameddelandet började med 5-6 möjliga kontrolltecken. Någon uppgift om
vilka tecken som användes vid provet hade vi inte, därför chansade vi, en
chansning som lyckades.
När jag kom till jobbet på morgonen efter det lyckade försöket, funderade
jag på vem jag skulle rapportera till. Då kom SM in på labbet och gick rakt
fram till mig, tog i hand och sade: ”Gratulerar, det är inte var dag man gör
en utrustning, som fungerar mot IBM”. Någon (Björn?) hade tydligen redan
rapporterat om det lyckade provet. Jag framhöll då, och jag upprepar det nu
att det var en slump, att försöket lyckades vid detta tillfälle. Hade inte
Sam haft ledigt, skulle han ha fixat den första kontakten med IBM. Det var
ju han som konstruerat kommunikationsanpassaren. När Sam kom tillbaka, åkte
han ut till Thorax med en bandspelare och dokumenterade alla
kommunikationsfall. Banden blev mycket värdefulla i det fortsatta arbetet
mot IBM-datorer.
|
|
En viktig demonstration
En tid efter vårt genombrott med kommunikation till IBM 360, började
visningen av modern teknik för riksdagsmännen på Riksdagshuset. Arne Lång
började nu sitt arbete i Alfa-gruppen. Han ansvarade för installationen av
ett antal Alfaskop storbilds-TV i den stora utställningssalen. Arne hade god
erfarenhet av arbetet med TV. |
 |
IBM hade betydligt fler dataskärmar i utställningssalen än de fyra Alfaskop
3100 som SRT ställde ut. Men när visningen började, samlades de flesta
riksdagsmännen vid Alfaskop storbilds-TV. Här såg man tydligast information
av olika slag. IBM saknade storbilds-TV. På andra dagens morgon ställde IBM
upp ett stativ med videokamera framför en dataskärm 2260. Videobilden på
IBM:s storbilds-TV blev helt oläslig. Stativ, kamera och storbilds-TV
försvann snabbt. Även vid en jämförelse mellan dataskärmarna hade SRT:s 3100
bättre läsbarhet än den på IBM:s 2260.
Terminalernas styrenheter var anvisade till ett litet rum, vid sidan av
utställningssalen, som datarum. IBM:s styrenheter, vilka liknade stora
garderober och krävde forcerad kylning, var på gränsen till kollaps.
Enheternas dörrar måste vara helt öppna för att få felfri funktion. Vi som
arbetade med visningen disponerade en telefon, som var placerad i det
provisoriska datarummet. För att komma åt telefonen måste man stänga ena
dörren på IBM:s styrenhet. Då steg värmen i enheten och texten på IBM:s
dataskärmar började luta. Servicemannen fick då göra en snabb insats och
fläkta bort överskottsvärmen. Så här efteråt kan vi väl erkänna att vi från
SRT ringde lite flera och längre samtal än som var absolut nödvändigt.
IBM:s styrenheter krävde mycket kraft från trefasnätet. Efter några dagars
drift knäcktes en eller flera trefassäkringar. All utrustning från IBM
slutade att fungera, dessutom släcktes ljuset i visningssalen. I den nu
svarta utställningssalen lyste SRT:s 3100 och storbilds-TV som stjärnor. Vår
utrustning var kopplad till enfasnätet och påverkades inte av felet. Vad jag
minns, var det endast ett fåtal riksdagsmän i visningssalen när
driftstörningen inträffade. Det var teknikerna från IBM och SRT samt
personal från Statskontoret som verkligen upplevde störningen. Någon
beskyllning att SRT låg bakom störningen hörde jag aldrig.
Efter den för Alfaskop lyckade uppvisningen på Riksdagshuset, ordnades ett
miniseminarie under ledning av Rune Casemyr.
Efter arbetstidens slut tog
hela Alfagruppen och Björn Sölving plats i en buss, som for till Vaxholms
Stadshotell. Här bjöds på middag (Bruna bönor med fläsk) följd av
diskussioner om framtida möjligheter för Alfaskop. Jag återkommer i en
senare del av mina minnen, till ett av de ämnen som diskuterades.
|
IBM 2260
Alfaskop 3100 |
ITT NY intresserade
Information om att Alfaskop fungerade mot IBM 360 – dator spred sig inom
företaget.
Från ITT New York kom beställning på en terminal till ITT:s
dataserviceföretag i Paramus New Jersey. Det bestämdes att Lasse F, Sam och
jag skulle åka över med en terminal som provats noggrant.
|
ITT Data Services i Paramus.
OBS: Svenska flaggan! |
|
Inför resan upptäcktes att vissa Delayline (DL) inte
fungerade säkert.
Ledande företag på DL var Anderson Lab., som levererade DL till våra första
prov. Men företaget Digital Devices var billigare, så de fick vår
produktionsorder. Calle hade beslutat besöka firman, som låg i Boston, och
diskutera kvalité, två felaktiga DL skulle han ha med sig. Eftersom jag
ansvarade för minnesdelen med DL tyckte han att jag skulle följa med till
Digital Devices. Calle och jag åkte således några dagar före Lasse F och
Sam, de trasiga enheterna hade vi med som handbagage.
I tullen gick Calle
före mig med handlingarna som skulle visa att vi fick ta in de två trasiga
DL. Tullaren, som var lång och kraftig, hade från början ingen tro på att vi
fick ta in våra minnen i landet, men Calle snackade och snackade samt visade
sina papper. Kön bakom oss blev allt otåligare, till sist gav tullaren upp
och Calle fick passera, jag stod nu framför den väldige tullaren och
förklarade att jag hade den andre DL, som skulle lagas. Tullaren stirrade
argt på mig och röt: ”Gå!”. Det var min första kontakt med USA.
Väl genom tullen var det lätt att fortsätta till Boston, man köpte biljett i
en lucka gick in i planet som lyfte när man tyckte tillräckligt många var
ombord. Planet var aldrig fullsatt de gånger vi flög. På flygplatsen i
Boston mötte vi en Digital Devices-säljare, som hade sin fru med sig. Vi
hälsade normalt på mannen, men när vi skulle hälsa på frun gled hon åt sidan
och räckte inte fram handen, mannen förklarade att hon hade en tro, där man
inte tar en främmande man i handen. Vid den middag de bjöd på var hon dock
mycket trevlig och visade ingen skygghet mot främmande män.
På företaget konstaterades att det var fel på de enheter vi hade med oss.
Man bad om ursäkt och lovade att sända två extra DL vid nästa leverans.
Vidare redogjorde man för var problemen låg vid tillverkning av Delayline.
Tråden där data lagras måste vara absolut fri från ojämnheter, sådan tråd
fanns inte att köpa. Man köpte den finaste kvalitén och därefter bearbetade
man tråden i två omgångar. Det jag minns var att företaget under en tid
kunde leverera godkända DL, men så sjönk kvalitén och företaget gick i
konkurs och vi fick åter köpa minnen från Andersen Lab.
Dålig kvalité på DL skapade extra arbete på SRT. Man hade funnit att om en
DL fungerade vid den övre tillåtna temperaturen så kunde den godkännas. Otto
Sterner från verkstaden provade minnena i värme (bastu) och sorterade bort
felaktiga. Lars Billström räknade fram den optimala inställningen och Matts
Petterson trimmade minnena så att ytterligare enheter kunde användas.
|
Otto Sterner
Lars Billström |
|
När Calle och jag kom åter till New York från Boston hyrde vi en bil och for
ut till Paramus och tog in på ett motell, som skulle bli ”Alfa-gängets” bas
i New Jersey. Någon dag senare anlände Lasse F och Sam, vi mötte dem vid
John F Kennedy-flygplatsen. Calles hemfärd skulle börja kort efter det
planet från Stockholm landat. Vi hade räknat med att Lasse F skulle ta över
bilen och köra till Paramus men icke, han och Sam hade ätit och druckit på
planet så de kunde inte köra bil. Jag, som kört hyrbilen med automatväxel
några minuter på en parkering, fick uppdraget att köra tvärs genom New York
till Paramus. Färden gick bra, vi kom till motellet utan någon felkörning,
vilket fortfarande förvånar mig.
Nr 2 fr vänster:
Roland Samuelsson, längst till höger
Lars Fossum, övriga från ITT Dataservice.
När vår terminal 3104 kom till datarummet hos ITT DS skulle dataskärmen
placeras cirka tio meter från styrenheten och kabeln skulle ligga i
kabelränna. Vi kunde inte börja prova direkt, för vi fick inte lyfta på
rännans lock och lägga ner kabeln. Det blev flera timmars väntan innan en
man från facket kom och gjorde jobbet. Facket hade således mer makt i det
kapitalistiska USA än i det socialistiska Sverige.
Sam och jag provade igenom terminalen och konstaterade att den klarat
transporten utan skador. Först när vi provade kommunikationen blev det
problem. Vår 3104 kunde tyda tecknen som IBM-datorn sände men denne förstod
inte tecknen från 3104. Felet visade sig vara att i Europa använde vi helt
asynkrona (start o stopp) tecken, medan i USA använde man asynkrona tecken,
som var synkrona med en klocka i modemet. En variant på vårt
kommunikationskort måste ordnas. Det bestämdes att Sam stannade kvar medan
jag åkte hem för att fixa kortet. Grabbarna på labbet hade föreberett kortet
så efter någon dag fick Sam det nya kortet med flygpost. Han kunde nu
konstatera att 3104 även fungerade mot IBM 360 i USA.
Slutet på början
Det var nu närmare ett år sedan konstruktionsarbetet på Alfa började och ett
antal terminaler var tillverkade. Styrenheterna var uppbyggda med
virkassetter, vilket inte var lönsamt. Calle startade därför i februari -69
en arbetsgrupp ledd av Göran Wallin, i gruppen ingick personer från nästan
alla avdelningar i företaget. Uppdraget var att utveckla virkort som kunde
bestyckas med ett stort antal dippar (kretsar). Verkstaden skulle börja
producera virkort i oktober -69, vad jag minns höll tidplanen. Våren och
sommaren blev arbetsintensiv eftersom alla schemor och all mekanik måste
ändras.
Under våren -69 började konstruktionen av Printbuffert (PB), ansvarig var
Lars Erik Gustavsson (Gusten). I ett IM lovade Gusten att virkortsschemor
skulle var klara i september -69, men jag tror att han tidigare gjort en
printbuffert med delkassett.
På sommaren -69 startade konstruktionen av lokalanslutning till IBM
360-datakanal (CAH). I ett IM från juni påminner SM om att man även måste
göra interface till ICL 1900. Vad jag minns, så var det Sven Stjärne, Göte
Wiklund, Rolle Stolt med flera, som konstruerade interfacet, vilket kanske
var den svåraste delen att konstruera i Alfaskop.
Rune Casemyr slutade under 1969 och unga säljare som Hans Jansson, Tommy
Palmqvist, Janne Junggren och Jörgen Sjöström anställdes. De nya säljarna
var ambitiösa och satt första tiden inne på labbet och läste schemor och
försökte förstå hur terminalen fungerade. Var det detta som gjorde dem till
så effektiva säljare? |
Göran Wallin
Sven Stjärne
Lars Erik Gustavsson
Göte Wiklund
Roland Stolt
|
|
Hans Jansson |
Tommy Palmqvist |
Jan Junggren |
************ |
Jörgen Sjöström |
Jag har nu berättat det jag minns från de första två åren som konstruktör av
Alfaskop. Produkten, som kom att ge vårt företag stora vinster och IBM
bekymmer. Exempelvis berättade ASEA att IBM vädjade om en lugnare takt i
uppsägningen av hyresavtal, huvudkontoret i USA undrade varför intäkterna
minskade så snabbt. Som pensionär hörde jag från en tidigare IBM-säljare,
att under ”Alfatiden” sålde de datorer och program som vanligt, men när det
gällde terminaler skulle alla kunder ha Alfaskop.
Till sist en historia: Inför starten av utvecklingsarbetet på Alfaskop
inbjöd ledningen för SRT, IBM till ett möte där planerna redovisades. IBM
ansåg att detta var vansinne, SRT kunde lika gärna kasta pengarna i
Bällstaån som att försöka göra en IBM-kompatibel dataterminal. SM
informerade då gästerna om att SRT hade utvecklat datorer som användes i
militära anläggningar, så kunskap fanns i företaget.
Sanning eller skröna?
/Dag Andersson
2011-02-10
Fortsättning på
"Alfaskoputveckling som Dag minns"
kommer så småningom ... |
|
|
