|
Titeln är
ganska självförklarande, och man får en ännu tydligare bild av vad som avhandlas
om man tittar på kapitelrubrikerna:
”Vad svenska folket fick veta”
”Vad svenska
folket inte fick veta”
”Fienden: Sovjet och Warzawapakten”
”Stor oro. Vännen
USA”
”Dolda svenska krigsförberedelser”
”Slaget om nordkalotten”
som är
rubrikerna på några av de 15 kapitlen i boken.
Bokens huvudlinje
Bokens huvudlinje är naturligtvis
turerna kring hur frågan om Sveriges alliansfrihet hanterades allteftersom de
yttre förhållandena ändrades, men den tar också upp vad som hände i de akuta
händelser som vi alla kommer ihåg, t ex kubakrisen 1962, Vietnamkriget,
Tjeckoslovakien 1968, polenkrisen 1980, ubåtsincidenten 1981 m fl.
Efter
Sovjetunionens fall 1991 har det varit möjligt att ta del av allt fler öppnade
arkiv på den sidan för att klarlägga vad som egentligen hände. Det är lite
skrämmande att läsa om att vi kanske var närmare större katastrofer än vad man
förstod då det begav sig.
Detta förbannade Datasaab
Men till saken. Ett underkapitel i boken har rubriken
”Detta förbannade Datasaab”. Händelserna kring detta upptar ca 6 sidor, och det
ges en ganska fyllig bild av bakgrunden. I varje fall för mig var det en
överraskning att läsa att läget mellan stormakterna vid den tidpunkten höll på
att förändras som den gjorde. I korthet ges följande beskrivning.
Eftrer
Vietnamkrigets slut 1976, började man från västs sida anse att
styrkeförhållandena gentemot öst höll på att förändras. Dittills hade man
förlitat sig på att överlägsenheten på kärnvapensidan skulle vara tillräckligt
avskräckande, men i och med att öst fick allt fler och bättre kärnvapen skulle
balansen försämras för väst. Dessutom kunde nya sovjetiska flygplan kanske komma
att göra det omöjligt för amerikanska hangarfartyg att närma sig Europa under
långa tider, och ett ev. konventionellt europeiskt krig kunde förloras. Det blev
nödvändigt att förbättra NATOs förmåga att utkämpa ett sådant krig, men
NATO-medlemmar i Europa hade förlitat sig på snabb amerikansk hjälp, och var
inte speciellt väl rustade. Det var däremot Sverige. En NATO-studiegrupp
studerade bl. a. Sveriges förvarsförmåga under sex månader, och kom fram till att
Sverige var en ”fästning” jämfört med många andra europeiska länder. Detta gav
förstås insikten att Sverige var mycket viktigt för NATOs norra flank. NATOs
studiegrupp lämnade sin rapport 1979, och det framgick klart att det var helt
nödvändigt att Sverige höll, för att inte göra Norges situation helt ohållbar.
Datasaab-affären detonerade
Sverige var alltså mycket viktigt för NATO, och det var i detta läge som, enligt
boken ”Datasaab-affären detonerade”. Vad det egentligen handlade om behandlas
mycket översiktligt :
”Datasaab hade sålt ett system för flygtrafikledning till
Sovjet. …systemets viktigaste komponenter var amerikanska…[och] USA hade flera
gånger vägrat ge exporttillstånd till Sovjet. …Men Datasaab bröt mot alla tio
villkoren i exportlicensen. Datasaab smugglade komponenterna – tjugofyra
elektroniska kretskort från USA – till Sovjet.”
Jag förmodar att de av våra
kollegor som vet mer om detta har en del kommentarer till denna mycket
summariska beskrivning.
Affären fick omedelbart stora följder
”Nu stoppades för
första gången sedan 1951 nästan all militär export till Sverige, …bl a hotades
jaktroboten Sidewinder 9-L till jaktviggen och motorn till JAS-planet, som låg
på ritbordet”
”Reaganregeringen hävdade att Datasaabs smuggling kostade det
amerikanska försvaret hundratals miljoner dollar. Det strategiska bombflygets
planer och flygplan måste ändras”
”Om Sverige hade blivit indraget i ett krig
hade denna förbättring av Sovjets luftförsvarssystem [som smugglingen orsakade]
inneburit en kolossal katastrof för Sverige”
Ola Ullsten, som då var
utrikesminister kommenterade:
”Datasaab var ett trauma. Vi kunde inte försvara
det, utan var tvungna att säga att vi skall gå till botten med detta och det ska
inte upprepas….Datasaab var mycket farligare för oss än Palmes uttalanden om
Vietnam och allt annat.”
|
|
Ola Ullsten |
Man lyckades så småningom få USAs försvarsminister
Caspar Weinberger att göra ett besök i Sverige. Han intygade själv att han ”blev
imponerad av omfattningen på de svenska mobiliseringsförberedelserna och
försvaret. Att Sverige tog sitt försvar på allvar och var berett att försvara
sig självt var ett viktigt budskap att ta med tillbaka till Washington…”
Nu hade
också Ericsson övertagit Datasaab, vilket påstås vara en positiv sak.
”Datasaab
fälldes för licensbrott och staten betalade hälften av böterna på 33 miljoner
kronor till USA. Sverige införde också i maj 1982 en hemlig kontroll
av amerikansk civil teknik som såldes hit, en omfattande kontroll som lades under
Försvarets Materielverk.”
Därmed verkar man ha fått någon slags lösning på den
politiska nivån. Men den fortsatta berättelsen visar att även fortsättningsvis
fanns många svårigheter kvar, kanske framför allt militärer, som hade kommit att
misstro Sverige. Det berättas om generaler och amiraler som sade: ”Ni skall inte
släppa någonting till Sverige.” Diplomaterna lyckades så småningom få även
Pentagon att förstå att ett stöd för Sverige var viktigt för USA och NATO.
Slutkläm
Boken
är som sagt omfattande, och jag har naturligtvis inte orkat igenom alla sidor.
Men ställvis är den spännande och det är inte utan att jag kommer att tänka på
vad den store statsmannen från 1600-talet Axel Oxenstierna en gång skrev i ett
brev: ”När jag betraktar […] fienderna, vännerna, faran, begynnelsen,
framgången, händelserna [och] utgången står mig icke obilligt håren på ände.”
/Jan Hjertén
2012-03-06 |
|
