Denna skrift är minnesbilder från min tid i ITT-företaget Standard Radio &Telefon AB.

På Presidiets enträgna begäran har Stig accepterat att skriften publicerats i Veteranklubens tidskrift "alfa-nytt" 1999 nr 2 och nu även på Veteranklubbens WEB.

26 År i ett ITT-företag

När jag anställdes vid Standard Radiofabrik (SRF) 1944 hade jag ingen känsla av att firman var en del av en stor amerikansk koncern.

Ursprunget till ITT var en serie uppköp och sammanslagningar av ett antal privata teleförvaltningar i Syd- och Centralamerika av en amerikan (äventyrare?) Sosthenes Behn, 1882-1957, son till en dansk plantageägare. Formellt bildades ITT 1920 genom en fördelaktig affär med ATT. ITT kom härigenom att omfatta 11 st företag i Europa, Sydamerika, Centralamerika och Sydostasien. Deras huvudsakliga verksamhet var tillverkning av telefonväxlar för statliga teleförvaltningar. Många av företagen utvecklade och tillverkade även utrustningar för radiokommunikation.

2:a världskriget

Genom 2:a världskriget bröts SRF:s kontakt med övriga enheter i ITT. Någon gång under senare delen av kriget besökte Frank Hammar, som då var överingenjör och teknisk chef för SRF ITT:s högkvarter i London. Resan företogs, som F. H. berättade, med ett Mosquito-plan, där utrymmet endast medgav liggande ställning för en passagerare! Någon gång under 1946 besöktes företaget av Colonel Behn (Han benämndes alltid så!). Dåvarande VD Åhlén visade sin gäst runt i firman, jag minns särskilt hur de passerade det långsträckta rum på övervåningen, där bl.a. jag satt och Åhlén upplyste översten att "here some of our engineers are stored !"

ILS

Under kriget hade ITT:s elektronikbolag i USA, Federal Telephone&Radio Communication bland andra produkter på licens tillverkat en markbaserad utrustning för blindlandning av flygplan kallad ILS. Efter flera stridiga turer bland världens luftfartsmyndigheter hade nu ILS blivit utvalt till världsstandard. Slutstriden stod mellan Deccasystemet och ILS. Under 1947 blev det aktuellt för svenska luftfartstyrelsen att upphandla ILS-utrustning för svenska flygfält.
Uppdraget att leverera ILS gick till SRF. Min dåvarande chef, Sten Rudquist (som värvat mig till SRF) blev nu projektledare för ILS-tillverkningen och skickades till USA för att sätta sig in i projektet. För min del innebar det att jag under ett år blev utan chef. Sten Rudquist avled i början av 1949 och Arne Sundquist blev nu min chef. Efter Sten Rudquists frånfälle missköttes projektledningen svårt. Först med den då nyanställde Sven Skåraeus som projektledare kunde projektet genomföras med lyckat resultat.

Kabelfabrik på Kungsgatan!

Ett anmärkningsvärt nytt inslag i SRF:s verksamhet efter kriget blev överförandet av mängder av patent genom kriget vilande, från de olika ITT-företagen. En patentgrupp bildades, som hade fullt upp med arbete i ca fem år framöver.
Vid den här tiden, slutet av -47 eller -48 bestämdes det att ITT skulle sätta upp en kabelfabrik i Sverige. Därför kom Colonel Behn över hit och malisen kunde berätta att han yrkat på att fabriken skulle ligga vid Kungsgatan i Stockholm! En liten del av sanning i detta kunde det ha varit, det skulle ha passat in i den mentalitet som den dåtida ITT-ledningen antogs representera. Platsen bestämdes emellertid bli Gävle. All erforderlig utrustning anskaffades, fabrikschefen Borgström överfördes till den nybildade företagsorganisationen liksom ett antal personer från SRF och annat håll. När allt var klart, men innan utrustning och personal installerats i Gävle gavs kontraorder för hela projektet. Tillverkningsutrustningen såldes till Polen och Borgström fick en chefsbefattning vid en yllefabrik i Malmö. En ingenjör Tenser övertog befattningen som verkstadschef.

ITT ägde 30% av aktierna i LME

Bakgrunden till det snabba avvecklingsbeslutet torde ha varit intervention på högsta nivå i ITT av LME. ITT ägde vid denna tid ca 30% av aktierna i LME, ett minne från ett av Kreugers ekonomiska eskapader. Under tiden fram till mitten av 50-talet genomförde SRF, som representant för andra ITT-bolag många affärer med statliga förvaltningar. Så t.ex. levererades från ITT:s engelska bolag STC i London flertalet av våra dåvarande rundradiosändare på mellanvågsbandet. Den engelska projektledaren vistades så länge i Sverige att han lärde sig svenska och alla då av Systembolaget tillhandahållna brännvinssorter.

Till Flygvapnets alla plan levererades STC:s flygradiostation STR9, vars konstruktion först modifierats av SRF.

Selenlikriktare

Många ITT-företag, däribland SRF, tillverkade element för selenlikriktare. Ett ständigt problem var selenplattornas stora temperaturkänslighet och stora spänningsfall. Konkurrenten Siemens selenplattor hade bättre prestanda än ITT:s. Det dröjde länge innan Siemens hemlighet blev känd (selenet dopades med jod) men då hade tiden för selenlikriktare runnit ut.

Kodväljare

Utvecklingen av avancerade elektronikprodukter bland ITT-bolagen var på 50-talet anmärkningsvärt låg. På telefonväxelsidan hade man inget annat än gammal teknik, liknande Strowger-väljaren, en sorts roterande omkopplare betydligt långsammare än LME:s 500-linjersväljare. När Televerkets koordinatväljare kom fram, fick ITT-bolagen skrämselhicka. Man lyckades till slut, på ojusta vägar, få tillgång till ett exemplar för studium. ITT:s svar var en konstruktion som man kallade kodväljare, men då var det för sent, nu gick utvecklingen mot datorstyrda system. Här såg nu ITT IBM som en framtida konkurrent. Detta visade sig vara en felbedömning, det blev i stället LME   som skulle slå ut ITT.

ITT ej intresserade av radar

Medan alla ITT:s större konkurrenter hade radar på sitt program ägnade de europeiska ITT-bolagen detta område inget intresse. Det sades att radarns militära anknytning gjorde projektet av sekretesskäl olämpligt för en amerikansk koncern. ITT:s franska företag LCT försökte dock komma fram med en avancerad modell, men förlorade mot Thomson-Huston och andra franska företag, (det var på general de Gaulles tid.)

I USA bedrevs dock under 60-talet vid ITT-företaget Farnsworths Electronics i Fort Wayne utvecklingsarbete inom radarområdet. I senare delen av 60-talet sökte SRT kontakt med företaget med begäran om synpunkter på en av SRT gjord idéskiss till en voluminetrisk multilobradar. Kontakten avvisades med hänvisning till sekretessproblem.
På datorområdet gjorde STC/STL (Standard Telecommunication Laboratory) i början av 50-talet ett försök genom att köpa en holländsk konstruktion, kallad ZEBRA (Zehr Einfache Binäre Elektroniche RechneAutomat). Jag besökte STC:s fabrik i Newport för att studera utrustningen - projektet stannade vid en prototyp.

Halvledarteknik

Efter 1950 blev halvledartekniken intressant. Inom ITT blev STC/STL engagerade. Man lärde sig konsten att renframställa germanium för transistortillverkning genom zonsmältning. STC tillverkade först spetstransistorer (PNP- typ användbara i jordad baskoppling) När sedan, framförallt Philips kom ut med sina s.k. alloyed transistors, (t. ex OC45 och OC72) försvann STC som transistorleverantör.

Intresset för datakommunikation växer

Vid tiden kring 1955 började intresset för datakommunikation att växa. STC hade fått patent på puls- kodkommunikation och man väntade sig att ITT skulle vidareutveckla tekniken för datakommunikation, men så blev ej fallet. ITT:s företag för dataförbindelser var Creed&Co i Croyden. Företaget hade specialiserat sig på teleprintrar och hade inget intresse för högre datahastigheter än vad deras teleprintrar kunde åstadkomma. Intresset fokuserades helt på snabba skrivare. Ett försök gjordes vid ITT:s tyska företag SEL (Standard Electric Lorenz) med vad man kallade en karusellskrivare, som dock konkurrerades ut av IBM:s klotskrivare.

Här hemma hade intresset för datakommunikation vuxit för att lösa problem med informationsöverföring inom armén och flygvapnet. Man hade först tänkt sig lösningar baserad på s.k. analogteknik. En diskuterad metod var överföring av elgonsignaler, en annan var baserad på puls-lägeteknik. Flera företag tillfrågades för uppgiftens lösande . De offererande företagen beskrev sina tänkta lösningar, däribland SRT (företaget hette nu efter 1956 Standard Radio & Telefon AB).

C-O Svensson nyanställd

Hos oss hade en nyanställd ingenjör C-O  Svensson utarbetat en lösning baserad på pulskod kommunikation. Denna fann efter flera turer förvaltningarnas gillande, dock efter mycken tvekan; man tyckte de utlovade överföringsnoggrannheterna var otroligt stora! Vid ett senare tillfälle, på en teknisk konferens med ITT-företagen i London visade det sig att vi på SRT voro ensamma om att praktiskt arbeta med så höga(!) hastigheter som 1000 bits/s Vår metod att synkronisera sändare och mottagare var tydligen en nyhet, likaså att ordlängden inom ett meddelande kunde var högst varierande.

Sikte för Draken, "Flugan"

År 1956 fick jag i uppdrag att i USA, genom studiebesök i ett antal företag såväl ITT:s som andra, söka uppslag och idéer till ett sikte för direktanfall avsett för flygplanet Draken. Den hjälp ITT-företagen kunde ställa upp med var nedslående, bättre var det vid andra företag. När jag, vid Farnsworth Electronics, beskrev våra planer för det blivande projektet "Flugan" – FD10, hade man ingen kompetens för en teknisk granskning av våra idér, tvärtom erbjöds jag anställning i företaget! Ett större utbyte gav besöket i ITT:s företag i San Fernando, utanför Los Angeles. Där fick jag information om en helt ny teknik, som man kallade "digital differential integration". Det var denna teknik som inspirerade Kjell Mellberg till vårt digitala svepsystem (för radarbild på PPI) och vårt digitala bäringsöverföringssystem, som kom att få en avgörande betydelse för vår fortsatta verksamhet inom radardatatekniken.

Topphemligt projekt, fusionsenergi

Som ett kuriosum kan jag berätta om ett på den tiden topphemligt projekt vid Farnsworth nämligen en tänkt metod att utvinna fusionsenergi, uppfunnen av Philo Farnsworth, (som sålt sitt företag till ITT). Mr Farnsworth är mest känd som uppfinnare av "Iconoscopet", en föregångare till vidiconen och andra TV-kamerarör. Fusionsprojektet visade sig vara ett blindspår, analogt med den härom året mycket omskrivna s.k. kalla fusionen.

ITT udda världskoncern

ITT var en udda världskoncern, ej jämförbar med IBM, Philips, Thomson-Huston, LME och andra. Till skillnad mot dessa fanns det i ITT ingen teknisk eller kommersiell kärna, som de enskilda företagen kunde konsultera när de behövde hjälp. Gjorde man så hänvisades man till ett annat ITT-bolag, som förmodades kunna hjälpa. Fram till 1960 var dessutom den ekonomiska kärnan mycket svag. ITT sades stå för International Talking&Travelling Corporation! Av kolleger i koncernen fick jag höra att "ITT was a loose federation of disagreeing companies!" Så var verkligen fallet.

Tekniken inom ITT var organiserad i form av ett antal tekniska kommittéer ibland kallade task forces. Alla företagen bidrog med representanter i kommittéerna. Det avhölls ett eller två möten varje år. Inför ett möte skrev deltagarna rapporter till varandra om vad man arbetade med, vilka framsteg man gjort och hur man bedömde konkurrenternas aktivitet. Bortsett från det tekniska värdet i kommittearbetet gavs tillfälle till kollegial samvaro med andra deltagare. I toppen av den tekniska verksamheten hade ITT en teknisk direktör i stabsfunktion lokaliserad till huvudkvarteret i New York. Han och hans stab hade som uppgift att skärskåda varje företags förslag till utvecklingsarbeten och att godkänna de förslag som ansågs värda att ges ekonomiskt stöd.

ITT inte länge en non-profit organisation

Fram till 1960 var ITT i praktiken en "non-profit organisation". Om detta skojades det i amerikansk press. På detta skulle det nu bli ett slut. Jag tror det var 1959 Harold S. Geneen blev högste chef för ITT. Han kom närmast från Raytheon, där han varit ekonomichef. Geneen hade 1926 börjat sin karriär som börsmäklare i New York, där han på kvällstid skaffat sig ekonomisk utbildning vid New Yorks universitet. Geneen började beslutsamt sin verksamhet genom att sammankalla chefer från alla ITT-företag i Europa. Från SRT kom Gösta Asker, som hade förberett sig väl och tagit reda på Geneens syn på hur ett företag skulle skötas. Det gick ut på att för varje år en operationsplan, Business Plan, BP, skulle upprättas. Ett stort ledmotiv där var att företagets lager skulle hållas på en låg nivå. Med undantag för Asker var tankegångarna i BP helt främmande för övriga deltagare. Det resulterade i många omorganisationer och personalbyten.

Förhörsliknande former

Enligt Geneen skulle all verksamhet styras av BP sedan den av koncernledningen blivit godkänd. Den följdes sedan upp månad för månad under förhörsliknande former under Geneens ledning i huvudkontoret i Bryssel. Geneen var en fantastisk siffermänniska. Han var alltid väl påläst och kom ihåg ett företags prognoser och ställde dessa mot vad dagsläget visade. Vid BP-genomgångarna, under några dagar varje månad, var alla ITT-företag representerade. Geneen med bisittare kom över från New York till hotel Amigo, övriga deltagare förlades till hotel Westbury. BP-genomgången genomfördes i NY-tid för att ej störa Geneens dygnsrytm. Först efter ett par dagar hade arbetstiden fasats in till lokal tid. Detta tillsammans med en uppskruvad och irriterande atmosfär skapade en otrevlig stämning. Hårt pressade och stressade "product-line managers", som väntade på sin tur att rakas, belägrade tillgängliga telefoner för att hemifrån få förtydligande siffror i sitt företags BP. Ibland lyckades en productline manager ej förklara eller prata bort sitt misslyckande. Jag hörde en gång Geneen säga "your resignation will be accepted". Sättet att planera och styra företagen från högkvarteret torde endast haft en motsvarighet i Sovjets Gosplan

Koncernen låg illa till inom halvledarområdet

Geneen var helt inriktad på ekonomi och saknade tydligen teknisk insikt. Inseende att koncernen låg illa till inom halvledarområdet slöt han snabbt, efter sitt tillträde som ITT-chef, ett avtal med Texas Instrument innebärande att alla ITT-företagen skulle gå över till transistorer från TI.

I gengäld skulle ITT få licens att tillverka TI:s transistorer. Bortsett från oss på SRT och SEL var användandet av transistorer mycket begränsat. SRT och SEL använde emellertid endast PNP germanium transistorer från Philips. Att omgående gå över till TI:s kisel NPN transistorer var helt omöjligt. Sådana teknikaliteter var helt okända för Geneen och hans stab. Några leveranser av TI-transistorer till ITT-bolagen kom därför aldrig till stånd och avtalet med tillverkningslicens förföll.

SEL: Lyckat datorprojekt för Quelle

SEL hade i början av 60-talet genomfört ett lyckat datorprojekt för det tyska postorderföretaget Quelle. Uppdraget gick ut på att datorisera lagerhållning och leveransrutiner. Projektets dator hade transistorer av Philips alloyed typ i antal av storleksordningen 10 000. Projektet gav SEL en säker kunskap om användandet och tillförlitligheten hos transistorer. Detta senare fick vi på SRT full inblick i och kunde med detta övertyga om det riskfria i användandet av transistorer i stora mängder. För våra kunder i försvaret, med erfarenhet av radiorörens låga tillförlitlighet låg det nära till hands att överföra dessa dåliga erfarenheter på transistorerna. Men med den solida statistiken från SEL lyckades vi till slut få försvarskunderna att acceptera storskalig transistoranvändning.

ITT utfärdade förbud mot datorprojekt

Efter Quelle projektet hade ITT-företagen i Europa fått "blodad tand" på datorprojekt med transistorer! Man offererade djärvt ett biljettbokningssystem för Air France och fick uppdraget. Efter något år, när leveransdatum närmade sig, stod det helt klart att man fullständigt underskattat mjukvaruproblemet och som följd därav även minnes- och beräkningskapaciteten. Det slutade med att Air France annulerade beställningen och det stipulerade bötesbeloppet utkrävdes. ITT:s reaktion på detta fiasko blev att utfärda förbud mot datorverksamhet. Förbudet kunde dock ej tillämpas för SRT och LCT:s verksamheter som var knutna till militära projekt.

ITT beskrev sig gärna som ett företag verksamt inom global kommunikation, men ledningens inställning till forsknings- och utvecklingsverksamhet var om inte negativ dock svag. ITT:s egna siffror visar hur andelen forskning och utveckling i procent av total omsättning gradvis år för år sjönk från 15% 1959 till ca 5% år 1969! I en konfidentiell cirkulärinstruktion till sina företag rekommenderade koncernledningen i mitten av 60-talet att ej uppmuntra till patentansökningar; det hette i instruktionen att det var bättre och billigare att köpa licenser eller göra patentintrång och betala böter härför! Sammantaget skulle denna inställning slutligen leda till koncernens undergång. Vägen dit blev övergången till elektroniska telefonväxlar, koncernens hittillsvarande huvudprodukt. Nu behövdes både datorkunskap och programmerare, detta i en organisation, där datoraktivitet förbjudits! Ett datorprojekt på LCT utnämndes i all hast till kärnan i ett datoriserat telefonväxelsystem. Detta offererades i konkurrens med bl.a. LME till holländska och norska teleförvaltningarna. Tack vare goda lokala förbindelser men utan bevisad kompetens fick ITT uppdragen. Efter år av misslyckanden blev slutet samma som för Air France projektet. ITT:s huvudlinje, telefonväxlar för teleförvaltningar var nu för alltid borta. ITT lade ned sitt stora huvudkontor i Bryssel och sålde sina teleföretag till Alcatel men behöll en 30%-ig andel.

Newsweek: "Goliath goes Hollywood"

Dessa händelser ligga nu ca 30 år tillbaka i tiden.I Newsweek, mars 1995, kunde man läsa rubriken "Goliath goes Hollywood" över en lång artikel om ITT. Nu var Geneen borta och efterträdd av en mr Areskog. I februari 1998 såldes ITT till hotelkedjan StarWood! Företag, som ej såldes till Alcatel, liksom företagen i USA är nu självständiga företag och kallas ITT-industries,  ett av dessa i Sverige är Flygts Pumpar, som en gång köptes med dåtida högt värderade ITT aktier.

Epilog

Med detta är mina 26 år med ITT till ända. Slutet verkar tvärt, men så var också fallet när datasektionen blev Stansaab. Som en epilog skall jag ge min bild av hur Geneens strategi kan ha sett ut. ITT var från början helt inriktat på att driva telefonbolag, vilket man nu kallar tjänsteverksamhet. Efter förvärvet av en mängd tillverkningsbolag ändrades bilden. Aktiviteten blev nu tillverkning av telefonväxlar för statliga(monopol)förvaltningar, kabeltillverkning och utrustning för radiokommunikation och -navigation. Toppskiktet i ledningen för tekniska frågor, hade dock, även under Geneens första tid, sin bakgrund och kompetens inom dessa brancher. Utvecklingen gick dock mot halvledar- och digital(dator)teknik. Geneen insåg säkert detta och torde aldrig gjort något allvarligt försök att samordna alla sina inbördes konkurrerande bolag genom att tilldela varje företag sitt speciella arbetsområde,   ett skapande av kompetensområden ,  något som t.ex Philips genomförde vid samma tid. Genom företagsköp styrde Geneen ITT mot sitt mål, tjänstesektorn. Denna verksamhet kom mer och mer att dominera. Införlivandet av Avis biluthyrning, Sheraton Hotels, Hartford Insurance mm. var bara början .Inriktningen gick sedan vidare mot underhållnings-och nöjesbranchen. Allt gick tydligen ekonomiskt mycket bra under en lång tid. I Newsweek skrevs att man förköpt sig vid förvärvet av Madison Square Garden vid en tid då ITT:s nya marknad började svikta. Jag känner ej fortsättningen av historien. För att betala skulder sålde man ut ¾ av alla äldre tillverkningsföretag. Vid tiden för ITT:s uppköp torde företaget varit helt förankrat i tjänstesektorn med tonvikt på hotel- och nöjesindustri.

Stig M. Eriksson

WEB-ansvarig ger här några Internetlänkar som knyter an till artikeln ovan:

- Sosthenes Behn (amerikansk äventyrare, telecommunications pioneer): Begravd på Arlingtonkyrkogården i Washington. Här hans olika uppdrag och bild på gravsten.

-  ILS (Instrument Landing System)
-  Strowger-väljaren
-  Harold S Geneen: The Synergy Myth ,  Runa
-  ITT Industries hemsida
-  Kort IT- historia (länk: http://www.vaultreports.com/career/ITTIndustries,Inc.html ?)
-  Tyska postorderföretaget Quelle
-  SAAB 35 Draken
- Stig Martin Eriksson på Internet (Hedersmedlem i Veteranklubben!)
-  Bild på Sven Skåraeus (Hedersmedlem i Veteranklubben!)
-  Kjell Mellberg Runa
-  Bild på C O Svensson