Min hobby Amatörradio

Min hobby Amatörradio


Vid alfalunchen 28 jan. 2020 kom jag i samspråk med Rolf Karsvall och berättade lite episoder rån min hobby amatörradio. Rolfs far var f.ö. en mycket aktiv radioamatör. Rolf tyckte att jag skulle skriva lite om min hobby, vilket jag härmed gör, ifall det skulle vara av intresse för våra alfaiter. Mitt radiointresse började tidigt vid 15-årsåldern, när jag bodde på Kungsholmen i huset bredvid Polishuset. Jag lyckades få ihop en liten enkel rak (regenerativ) mottagare för att lyssna på polisradion. En sån här mottagare genererar en hörbar bärvåg, som naturligtvis polisen hörde. Varje gång jag slog på mottagaren fick jag uppmaning att stänga av! Nåväl, efter denna, numera preskriberade pojksynd, så blev det med tiden amatörradiocertifikat 1958 med "rätt att innehava och nyttja radiosändare enl. gällande bestämmelser utfärdade av Kungliga Telestyrelsen."

Första sändaren blev ett hembygge, en enrörs oscillator som gick direkt ut med 35W effekt. Röret var ett linjeoscillatorrör för TV-apparater. Chassiet bockades med skruvstycke och brädbitar i källaren. Jag ville att den skulle se snygg ut, så jag krymplackade frontpanelen i bakugnen, vilket gav synpunkter från min bättre hälft, som inte uppskattade lukten från ugnen. Sändaren var kristallstyrd så jag var hänvisad till en enda frekvens på 40-metersbandets telegrafidel. Grannarna fick mystiska störningar på sina TVapparater och knackningar i högtalarna till sina stereoanläggningar. Nå, TV-apparaterna gick att fixa med högpassfilter på antenningångarna, och LF-detekteringen med avkoppling på högtalarledningarna. (Tack och lov för dagens digitalteknik).

Så körde jag CQ (allmänt anrop) på min frekvens 7046 kHz, om och om igen utan svar. Så plötsligt fick jag höra min egen anropssignal i lurarna. JAG HADE FÅTT SVAR! Nu blev jag nervös, fick i all hast fram penna och papper och skrev med darrande hand ned signalen som hade anropat mig: SL4AB, en militär klubbstation i Karlstad. Så var isen bruten. Man glömmer aldrig sin första kontakt med enkla hembyggda grejor!


Rune vid första hembyggda sändaren 1961

Nå, med tiden blev det fabriksbyggda grejor. Först en italiensk Gelososändare. Deras oscillator var kända för att driva alldeles förfärligt och fick öknamnet Svepgeneratorn. Mottagaren var en surplusmottagare BC-348 som satt i de amerikanska flygande fästningarna under kriget. Den står numera på vinden och får allt högre antikvärde. Sedan blev det min första transceiver, en amerikansk Drake TR-3, med en effekt på 300W PEP. Så började jakten på DX (långväga kontakter med jakt på nya länder och öar i världshaven). C:a 300 länder har det blivit. Det finns två typer av länder, geografiska och politiska. Ex. på politiska länder är Hawaii och Alaska, som politiskt tillhör USA, men som är åtskilda från huvuddelen av landet genom i ena fallet ett världshav, i det andra fallet en annan stat (Kanada). De är därför godkända att räknas som separata länder. Bland de västindiska öarna finns gott om länder (politiska).

Lite minnesvärda kontakter har man ju fått genom åren. Jag fick en gång ett nödanrop från en svensk ambassad i ett afrikanskt land. Det hade blivit något slags upplopp, och deras kontakter med omvärlden hade blivit avskurna. Men de hade en batteridriven radiostation som jag fick kontakt med. Jag blev ombedd att kontakta UD. Det hela löste sig sedan.

Nödanrop för akuta behov av mediciner i vissa u-länder har jag förmedlat så de snabbt fick översänt dessa mediciner. En oförglömlig kontakt hade jag 22 augusti 1968 när jag under en kontakt med en amatör i Tjeckoslovakien hörde honom utbrista: soldater från Warszawapakten invaderar våra gator "very bad here!" Förmodligen var jag först i Sverige med nyheten som jag kunnat delge någon tidning eller TV, men det gjorde jag inte. Som licensierad amatör får man inte vidarebefordra nyheter (med undantag för nödanrop).

F.ö. var det en finsk radioamatör som först hörde nödsändningen från Estonia och informerade detta till kustbevakningen. På Expressens löpsedlar kunde man läsa "Radioamatör störde nödtrafiken!! Detta var alltså lögn och vållade ramaskri hos oss som kände till sanningen, och Expressen var tvungen att dementera uppgiften i tidningen dagen därpå. På ett undanskymt ställe inuti tidningen!

En lite rolig grej var när jag en morgon innan jag gick till jobbet fick kontakt med två amatörer. Den ena på Hawaii och den andra i Alaska. För dessa två var det kväll, och killen i Hawaii klagade över att det var så varmt att han inte kunde sova. Alaskakillen svarade att han också hade problem med sömnen, det var nämligen frost på insidan av väggarna.

Man möter människor från alla yrken och samhällsklasser. Kungar, skomakare, senatorer, bönder och kändisar. Många är mycket avancerade radiotekniker. Jag minns när SSB-tekniken var ny. En av de mest kunniga föredragshållarna i modern radioteknik var till yrket överläkare!

Kung Hussein av Jordanien var en mycket aktiv radioamatör. Han var en gång i hemlighet på besök i Sverige för att träffa svenska amatörer. Han var ju annars strängt bevakad vid sina officiella besök i andra länder.

Jag och min jobbarkollega Lasse Edin var i München för att besöka en elektronikmässa ett år. När vi kom i taxi till hotellet (Vier Jahreszeiten) fann vi hotellet omringat med polisbilar. Vi undrade vad som hänt. Så fick vi veta att Kung Hussein bodde på hotellet och skulle besöka elektronikmässan! Husse som vi amatörer kallade honom (inget hans majestät här inte) var mycket teknikintresserad. I hallen och i hissarna och överallt stod "gorillor" som vaktade honom. Jag minns deras misstänksamma blickar på Lasse och mig. Så en dag kom han hem till hotellet med sitt följe. Lasse och jag satt i vestibulen. Han tycktes känna igen oss från sitt besök i Stockholm, för han nickade igenkännande mot oss! Sedan dess tittade "gorillorna" mycket vänligare på oss.

Jag kände också radioamatörerna Bengt Feldreich och Erik Bergsten (som f.ö. fick överta en hembyggd transceiver av mig) samt min granne i Vinsta, Stig Sjölander. Ni har säkert sett hans maskinpark "Sjölanders". Dessa tre var riktiga äventyrare i sin ungdomstid fick jag höra av Stig. F.ö. så fick vår försvarsminister sin licens för någon tid sedan. I USA är det status att vara radioamatör. Senatorer och kända personer har ofta sin anropssignal på sina visitkort.

Ja, det här blev ju en hel del, när jag börjar skriva så rasslar tangentbordet iväg.

Hälsningar
Rune Winter, SM5BTS



SMØBTS 090301



2020-03-05
Mats Berglind


Det finns kommentarer till denna artikel. Senaste kommentaren överst

Rune Winter kommenterade 2020-03-13 16:34
Kul att vi har haft QSO Per, (enl. min logg var det den 26 jan 1978). Hur som helst jag var också SM0-a, oförskylt, men det är en annan historia. Nu har jag bytt tillbaka till min ursprungliga signal SM5. Jag kör mycket CW, så då förstår du varför jag föredrar en femma framför en nolla. Vi hade ju en amatörradioklubb på SRT SK0CW,som jag var ordförande i. Vi fick en del överskottskomponenter av företaget till våra radiobyggen. ITT-presidenten Harold Geneen beordrade alla ITT-företag att starta amatörradioklubbar!
73/Rune
Per Alarud kommenterade 2020-03-10 17:48
Tack Rune för en intressant artikel.
Då jag började arbeta på SRT 1975 hade jag redan ett radiointresse, men tack vare kollegor blev jag snart ombedd att ta amatörradiocertifikat. Sagt och gjort, den så kallade T-licensen som inte krävde kunskap i telegrafi (CW) passade mig utmärkt.
Mitt första bygge blev en omgjord STR-15, dvs en marinradioapparat rån SRT, som konverterades till amatörbandet på 145 MHz. Kan det ha varit SM5MT Anders, som gav en hjälpande hand i hur spolar i MF-steg omlindades?
I min loggbok hittar jag att Runes och min första radiokontakt var den 21 januari 1978, då jag befann mig på Granholmsto(i)ppen.
Under de kommande åren på SRT blev det många timmar, efter jobbet och på lunchrast, som nyttjades för mätningar på diverse hembyggen. På jobbet fanns det ju en helt annan möjlighet med mätinstrument och komponenttillgång, än vad som fanns hemma.
Men tiden går och många av dessa byggen är förpassade till elektronikinsamligsskrot.
73 Per SM0ITS
Rune kommenterade 2020-03-06 13:52
Till Thom Jaxhagen: Även jag var DX-lyssnare på början av 50-talet och lyssnade på rundradiostationer världen över. Jag har QSL-kort och annat från länder som inte längre existerar.
Rune kommenterade 2020-03-06 13:36
Ja Leif, SM4BMX är "silent key". Numera behövs ingen vattenkylning. Nu finns det sluttransistorer som klarar kilowatteffekter.
Leif Jonsson kommenterade 2020-03-06 09:32
Trevlig artikel, Rune. När jag var liten (10 - 11 år) hade min moster en radioamatör kille som inneboende. Det var jätte spännande att sitta och lyssna på honom. Hans stations signal kommer jag fortfarande ihåg SM4BMX. Han är nog borta nu. Om jag kommer ihåg rätt så experimenterade han med "vattenkylning" av slutsteget för att kunna nå längre ut.
Mats Berglind kommenterade 2020-03-05 19:37
Jag blev aldrig någon amatörradiofantast, men på Ericssons lärlingsskola fick jag en ritning på en FM sändare av min lärare. Jag skaffade komponenterna och byggde den och den fungerade ett tag. Det var kul!
Matts Pettersson kommenterade 2020-03-05 19:28
Tack Rune för en trevlig och intressant artikel.
Jag har också ett förflutet med hembyggda radiosändare på FM-bandet. Då, på 60-talet piratsändes rock och pop-musik till mångas förfäran. Men det är prekriberat vid det här laget.
Thom Jaxhagen kommenterade 2020-03-05 19:27
Mycket intressant om att vara radioamatör vilket jag inte lyckandes bli. Fick nöja mig med DX-ing på 50-talet men som gav goda kunskaper om världens alla länder och huvudstäder.
Rune kommenterade 2020-03-05 18:45
Jag har inte räknat timmarna Tommy, men förra året vann jag Scandinavia Open CW Award som gick ut på att köra så många telegrafikontakter som möjligt. Godkänd kontakt måste vara på minst 10 minuter.
Jag körde 1 258 kontakter. Det blir alltså minst 210 timmar under året
Sammanlagt genom åren har det blivit minst 50 000 kontakter blandat telegrafi och telefoni. Det blir något år av mitt liv. "Räkna de lyckliga stunderna blott"
Bengt Spångö kommenterade 2020-03-05 16:38
Tack Rune för en intressant artikel om amatörradio. Själv kom jag aldrig så lång som att ta licens, men jag byggde en enkel FM-sändare (1-transistors) med vilken jag kunde sända musik från min skivspelare till en kompis några 5-600 meter bort så han kunde spela in på sin rullbandspelare.
Sändaren sände nog på alla möjliga frekvenser, ibland grymtade föräldrarna på att TV-bilden stördes.
Men roligt var det! //bengt
Tommy C kommenterade 2020-03-05 15:55
Trevlig läsning Rune, men hur många timmar har du tillbringat vid stationen? Det är väl något i stil med dagens iFånar och iPaddor antar jag.

Vill du kommentera artikeln?
Lösenord behövs inte. Men har du
lösenord (samma som för klubbens matrikel)
införs texten om några minuter!