Webbansvarigs kommentar:
Jan Hjertén har skrivit i alfa-nytt (2002 nr 1) om smalbandsöverföring. Här
återges hans manuskript i ett mera lättläst format än på den skannade
alfa-nytt-sidan.
Smalbandig radarbildsöverföring.
Avancerat – på 60-talet.
För en liten nisch av den verksamhet vi var engagerade i var det på 60-talet
aktuellt med smalband kontra bredband, precis som det idag är aktuellt för
internetkommunikation. Men den gången handlade det om att kunna använda
smalband –dvs en enkel telefonlinje – istället för t.ex en dyrbar
mikrovågslänk.
Problemet var behovet av att distribuera radarbilder, vilket egentligen
kräver en bredbandsförbindelse, men som SRT då det begav sig förbluffade
användarna med att klara av via en telefonlinje. Civil och militär
flygtrafikledning var användare av radardata och SRT kom att göra ganska
stora ansträngningar för att övertyga om det lämpliga i att använda
smalbandig överföring.
Några större enskilda projekt med detta blev det inte, utan med tiden kom
smalbandig radarbildsöverföring att bli en naturlig del av all den
datakommunikation som görs mellan ledningscentraler.
Smalbandsverksamheten var egentligen en spin-off av att vi hade utvecklat
videokorrelator, digitala svepgeneratorer och datalänkar. Vid sidan av denna
mera spektakulära verksamhet kom i alla fall smalbandet att sysselsätta
några av oss en hel del. Så här gick det till.
Bakgrund
Radarbilder presenteras normalt på en radarindikator på ungefär samma sätt
som en TV-bild. En elektronstråle bringas att svepa över indikatorskärmen,
och en videosignal lyser upp bilden på lämpliga punkter. Denna videosignal
kräver beroende på radartyp någon eller några MHz bandbredd.
Informationsinnehållet i bilden är emellertid inte så stort, det är i
typfallet bara läget på ett relativt litet antal mål i form av t ex
flygplan. Genom att ur radarsignalen extrahera målen och deras lägen kan
dessa istället överföras smalbandigt via digital datalänk . Det är därför
som denna ”extraktor” är nyckelkomponenten, och SRT utvecklade i början av
60-talet en kraftfull sådan på Kjell Mellbergs sektion.
Lägeskoordinaterna levererades av en digital svepgenerator som utvecklats
för SRT:s likaledes revolutionerande digitala radarindikatorer.
Första försöken. F2 - Bällsta
För min egen del började smalbandsäventyret på vårkanten 1963. Eventuell
tidigare verksamhet med detta har jag ingen kunskap om. Som så ofta är det
tillfälligheter som avgör mycket, och den här gången var det någon som
skulle göra en repmånad eller så, varför jag tillfälligtvis skulle hjälpa
till lite. Tillfället kom att utsträckas över många år och det blev min
huvudsakliga verksamhet långa tider.
På F2 i Hägernäs fanns utrustning som kunde lånas för experimenten. Det är
symptomatiskt att allt som behövdes egentligen redan fanns; vi gjorde enbart
lite ändringar och tillägg i befintlig utrustning. En radarsignal från en av
flygvapnets radarstationer fanns bredbandigt inlänkad till F2, och
smalbandsexperimentet bestod i att överföra denna bild till Bällstahuset via
telefonlinje.
Min egen insats var till att börja med att anpassa en mottagare för
sammanlagringsfunktionen till att ta emot och till indikatorn leverera
målkoordinater. Erik Åhman höll i mottageriet, och hade väl också löst
själva ändringsproblemet. Vi fick lägga till ett kort i mottagaren för
logiken, men det fanns inte plats i lådan för utgångsförstärkare till
indikatorn. Det löstes med några lösa kort som tejpades fast på lab-bordet.
När vi demonstrerade för gäster kunde några ritningar komma till användning
som övertäckning.
På SRT fanns också, lägligt nog, utveckling av modem (på den tiden uttalat
som mo’dem och inte som är fallet numera mode:m). Vi fick låna vad jag vill
minnas kallades T1F2, som kunde överföra 2400 bit/s om ledningen var bra.
Detta räckte för vår tillämpning. T1F2 arbetade med sk frekvensskift, ettor
överfördes med en frekvens och nollor med en annan. Ett slitstarkt koncept
som används bl a av GSM-systemet för radioöverföringen mellan basstationen
och mobilen.
Med denna ihoplånade och tillfixade utrustning gjordes alltså de första
smalbandsexperimenten. Det var ganska många som var inblandade till att
börja med. Bo Hallqvist och Anders Lindholm på extraktorsidan (vi kallade
den korrelator), Hans Thulinsson och Bo Alleryd rotation och svep. Carl-Erik
Ohlsson och Roger Gustafsson skötte om indikatorerna, och Erik Åhman
datalänken.
En extra bonus med den smalbandiga kanalen var att vi enkelt kunde ”spela
in” radarbilden på en vanlig bandspelare. När våra experiment var klara hade
vi alltså ett antal bandinspelningar med radarbilder. Det var mycket lätt
att visa dessa bilder, samtidigt som det var unikt att kunna visa levande
radarbilder med så enkel utrustning. Det som behövdes var bara en
bandspelare, modemet och datamottagaren och bilderna kunde visas på en
radarindikator.
Detta utnyttjades flitigt under hösten 1963, och eftersom jag hållit på med
mottagaren och bandspeleriet, kom jag att medverka i många demonstrationer,
Invigning av Barkarbyfabriken 1964
Till invigningen av Barkarbyfabriken togs det fram en mycket påkostad
demonstration av en ATC-central. En liten central med tre operatörsplatser
byggdes upp i fabriken med riktig utrustning, och som lite grädde på detta
mos skulle radarindikatorerna förses med levande smalbandiga radarbilder
från Bulltofta i Malmö. Man skulle alltså i realtid i Barkarby i vår
demonstrationscentral se flygtrafiken över Skåne, Danmark mm.
En sensation i ATC-världen! Vi skulle nu använda materiel från den pågående
RGC-produktionen, samt nykonstruera en datalänk och styrutrustning för
denna. På mycket kort tid (mars till mitten av maj) togs allt fram,
plockades ihop och testades i Barkarby. Sen iväg till Malmö. Bo Alleryd,
Roger Gustafsson, Anders Lindholm och jag själv.
Ett av problemen på Bulltofta var att vi tog rotationen mekaniskt direkt
från den stora radarantennens vridbord. En kodskiva monterades helt enkelt
under vridbordet och kodskivans axel trycktes mot en axelände på antennen.
Vår utrustning var emellertid ganska kräsen på en jämn och fin rotation, och
vi fick inte det hela att fungera till att börja med. Vi märkte dock att det
räckte att med handen hålla på kodskivans axel, för att rörelsen skulle bli
tillräckligt lugn. För att undvika att en av oss hela tiden måste stå där
och hålla i med handen, konstruerade vi en dämpare av en skumplastbit, ett
snöre och en stor skiftnyckel som vi fick låna. Sedan hängde denna stora
skiftnyckel under vridbordet och dinglade trankilt, för att vi skulle få
iväg våra smalbandiga radarekon.
Vi hade inte tagit med en egen indikator till Bulltofta, så för att kunna
testa utrustningen vi byggt ihop innan vi fått tillgång till
telefonledningen till Barkarby, spelades en testbild in via den utgående
telefonsignalen. Ett band skickades med flyg – vi var ju på Bulltofta redan
– till Bromma för att testas i Barkarby. Om jag kommer ihåg rätt, hade vi
dock fått igång hela länken innan bandet kom till Barkarby.
Demonstrationerna av ATC-centralen imponerade stort på såväl militära som
civila användare, och till och med ITT-ledningen lär ha gett SRT stöd för
fortsatt satsning inom området. En av de direkta följderna av detta var att
vi skulle delta i en liten utställning av ATC-utrustning i samband med en
konferens i Bournemouth hösten 1964. Men innan dess skulle vi bli rörliga
med vår smalbandsutrustning.
Ambulerande tillvaro
För att göra det möjligt att enkelt testa smalbandsutrustningen tillsammans
med olika radarstationer på olika platser, bestämdes det att vi skulle bygga
in sändarutrustningen i ett fordon. Vi fick genom KATF försorg låna en
gammal GMC med ”hus” på, vilken tidigare inrymt en radiostation. (Hette det
kanske KAF redan 1964?)
Afrika-Pelle fick ett skissartat lab-underlag, och på kort tid hade vi
korrelator, en radarindikator samt sändarsidan på smalbandslänken monterad i
”bussen”, som under tiden stått parkerad längst ned på fabriksområdet mot
Bällstaån.
Första anhalten var radarstationen i Bällsta. Därifrån skickade vi
smalbandig radarinformation till Arlanda bl.a, och på Arlanda kunde man då
direkt jämföra den bredbandslänkade råradarbilden med vår smalbandsbild.
Detta måste ha varit innan vi själva fick en bredbandslänk till
Barkarbyfabriken från Bällstaradarn.
Försvaret forskar vid sin anstalt
FOA lånade vår utrustning vintern 1964-65, och den användes då huvudsakligen
vid FOA:s anläggningar på södra delen av Bromma flygfält. Riktigt vad FOA
gjorde i sammanhanget har jag inte koll på.
Bournemouth 1964
Till Bournemouth skickade vi ett litet RGC-bord med en indikator, en
symbolgenerator som presenterade data på en Tabell-indikator samt utrustning
för presentation av bandinspelad smalbandsradar. Torsten Hylén, Roger
Gustafsson och jag fick därmed göra vår första tjänsteresa till utlandet.
Vi behövde trefas till våra grejor men i Town Hall i Bournemouth kunde vi
bara få enfas ur väggen. Detta problem hade förutsetts, och våra kollegor
från STC i London, som höll i ITT-satsningen, hade ordnat en statisk
enfas-trefas konverterare. Vi var skeptiska till denna för oss okända pryl,
men det värsta var att våra nätaggregat inte heller var speciellt
entusiastiska, utan helt enkelt vägrade att gå igång.
Någon kom med den geniala idén att koppla en trefas asynkronmoter till den
dåliga trefasen, för att på så sätt ”blanda om” faserna till en högre
kvalitet. Detta fungerade utmärkt, och vi hade sedan en tomgående motor i en
låda, så att den inte skulle störa med för mycket ljud. Den teoretiska
bakgrunden till blandningsfunktionen blev inte helt utredd. Sven Skåraeus,
som kom till konferensen, undrade vad det var som surrade i lådan, men
verkade inte överraskad av förklaringen. (Torsten och Roger: kommer ni ihåg
var vi fick motorn från?).
Marinen vill också vara med.
Marinförvaltningen ville göra experiment med smalbandig överföring från sina
kustspaningsstationer. Vår smalbandsbuss kördes tidigt 1965 ner till mainens
radarskola på Käringberget utanför Göteborg. Byrådirektör Elfhag ledde en
serie mätningar vid överföring till Stockholm, mätningar som också
resulterade i åtminstone en lärd rapport. Jag var med i Göteborg för att
pyssla om utrustningen, och eftersom jag några år tidigare gjort lumpen som
radartekniker just på Käringberget var ju detta ett kärt återseende.
För att göra någon slags statistisk analys ville Bd Elfhag vid ett tillfälle
att endast e t t mål skulle finnas på radarbilden. Genom att manipulera
korrelatorns parametrar kunde detta faktiskt genomföras, och man kunde
undersöka överföringen av detta ensamma mål under olika betingelser.
Många offerter
Parallellt med alla dessa demonstrationer gjordes en del offerter och skrevs
naturligtvis en del beskrivningar. Smalbandssystemet fick t o m ett eget
namn: NATRAP, som stod för NArrow band TRAnsmission of radar Pictures.
DORIS
Vad jag kan komma ihåg såldes bara ett specifikt smalbandsprojekt. Det var
vårt grannland i söder som ville länka hem radarbilder från en östlig utpost
man hade på en ö. Projektet kom att kallas DORIS och levererades till Danska
flygvapnet under 1968. Vi hade då börjat använda integrerade kretsar på små
kort, och Leif Mårtensson och Stefan Hellmark utvecklade en kassettvariant
av smalbandslänken. Jorg Seseman och Anders Lindholm var inblandade på
extraktorsidan.. Otto Sterner som normalt höll till på produktionssidan
gjorde ett inhopp på utvecklingsavdelningen och hjälpte till med
stativkablage o dyl.
Paris Air Show
I samband med vår satsning på ATC-sidan deltog vi i en del utställningar.
Åtminstone åren 1965 och 1967 användes inspelade smalbandsbilder vid dessa
utställningar. 1965 visades egentligen Dagsljusutrustningen, framtagen av
Sune Ekfeldt, och inputen till den var inspelade smalbandsbilder. 1967 hade
vi utvecklat en ny typ av kartgenerator som visades i Paris, och till dessa
kartor hade vi också smalbandsbilder. (Kartgenereringsproblemet var lite
knepigt innan vi fick tillgång till obegränsat med billigt minne och gott om
processorkraft.).
Demonstrationsanläggningens vidare öden. Oslo, Zürich, Rom
Efter äventyren med armébussen använde vi smalbandslänken från Barkarby. Vi
hade fått en bredbandslänk från Bällstaradarn, och kunde använda dessa
bilder för våra smalbandsövningar. Hösten 1968 gjordes ett utfall mot Norge,
och på Fornebu kunde vi visa realtidsbilder från Bällstaradarn.
Jag hade vid den här tiden gått över till systemavdelningen hos Ingvar
Andersson, och mina sista insatser i smalbandssammanhanget var under 1969,
då Ingvar Andersson och Leif Mårtensson tog smalbandsmottageriet för
demonstrationer i Zürich och Rom. Under ett par dagar övervakade jag därvid
sändarsidan i källaren i Barkarby.
Hur gick det sedan?
Med gott om minnesutrymme och processorkraft som teknikutvecklingen har
gett, tillsammans med standardiserad datakommunikation är smalbandiga
radarbilder inte längre något ”eget” problem. Att extrahera mål ur en
radarsignal kräver en hel del, men när man väl gjort det är målkoordinaterna
endast en del av all den digitala information som skickas hit och dit i
systemen. Smalbandig radarbildsöverföring används numera rutinmässigt i
militära tillämpningar och inom ATC.
/Jan Hjerten
2002
|
